Slavomir Rawicz var en ung kavalleriofficer när han häktades av ryssarna år 1939. Efter en grym rättegång dömdes han trots sin oskuld för spioneri till tjugofem års straffarbete i Sibirien. Han och hans olyckskamrater stuvades in i godsfinkor för transport österut och vid spårets slut vidtog en fruktansvärd dödsmarsch mot lägret, i snö och köld gick fångarna länkade vid varandra med kedjor. Jämfört med detta elände föreföll målet, arbetsläger 303, nästan ombonat. Men tanken på flykt fanns där från början och tillsammans med sex likasinnade bröt sig Rawicz ut ur lägret. Den långa flykten gick genom den sibiriska tundran, via Bajkalsjön och fortsatte genom Mongoliet, över Gobiöknen till Tibet och vidare över Himalaya till Indien. Alla nådde dock inte friheten – de hänsynslösa villkoren krävde all kraft och flera liv.
Bland de som överlevde var Slavomir Rawicz. Hans berättelse om fångarnas fantastiska strapatser har blivit en ytterligt fascinerande bok, Flykten från Stalins läger. Den har blivit en enorm läsar- och kritikersuccé runtom i världen.
”Hela historien är så gripande, så nervpåfrestande att man fysiskt plågas av att läsa boken. … Den osannolika berättelsen växer till ett homeriskt epos om människans fysiska styrka och själens längtan efter frihet. … Krigsfångarna blir våra ställföreträdare för allt det vi själva inte gör. … De vågar det vi vankelmodiga själva inte törs.” Kjell Albin Abrahamson, ur förordet.
