Dina prenumerationsärenden sköter du enklast på nätet » 

Extramaterial till Populär Historia nr 8/07:

Text: Kerstin Öjner

Genom tiderna har klimatet haft stor inverkan på människornas liv. Förvånansvärt lite är emellertid skrivet om dess betydelse för människan. Men visst kan klimatets stora roll i vår historia beläggas.

Under perioder i Europas historia har klimatet varit både nyckfullt och besvärligt. Men också tvärtom, osedvanligt varmt och gynnsamt.

Vad de klimatologiska svängningarna i långa loppet har inneburit för den europeiska befolkningens levnadsvillkor är svårt att få riktigt grepp om. Att vädret däremot under en kort tid, några dagar ibland, har påverkat enskilda händelser, står helt klart. Liksom förstås enskilda människor.

När den senaste istiden var över, för omkring tio tusen år sedan, följde några tusen år av starkt skiftande klimat. Under vinterhalvåren gjorde isen utfall mot söder, och det blev kallare. Köldknäpparna (som kunde vara några hundra år) växlade med perioder då isen smälte hastigare och det var lika varmt som nu. Det var under denna senglaciala tid som människorna började vandra in i det område som nu är Sveriges territorium.

Så kom en lång period av varmt klimat, den atlantiska värmeperioden. Den varade 6000–3000 f Kr, det vill säga under jägarstenåldern. Människorna livnärde sig av ätliga växter, fiske och jakt. Boplatserna låg ofta i anslutning till vatten; vid en insjö, en älv eller en skyddad havsvik.

Många växter, som numera håller sig borta från våra breddgrader eller är mycket ovanliga, trivdes här. Det gäller till exempel vin, murgröna, mistel och järnek.

Man vill gärna föreställa sig att människorna förde en behaglig tillvaro på den här tiden, och det är nog sant – till viss del. Gott om mat fanns det, växtsäsongen var längre än nu och klimatet var som sagt mildare, med 2 till 3 grader högre medeltemperatur än i dag i hela landet. Människorna var få och landområdena fullt tillräckliga för deras behov. De behövde inte slåss om utrymmet.

I Skateholm vid den skånska sydkusten ligger ett grundligt undersökt boplatsområde med tillhörande gravfält från denna tid. Där har en grupp människor, kanske femtio personer, slagit sig ner för omkring 7 000 år sedan.

I anslutning till havsstranden, vid en lagun, har de bott i några generationer. I det bräckta vattnet där och i havet utanför fanns goda fiskevatten med många sorters fisk, sjöfågel, säl och tumlare. I den täta lövskogen inåt land strövade vildsvin och kronhjort. Där fanns också många ätliga växter, rötter, svamp, bär och nötter.

Livet tycks alltså ha varit skönt och problemfritt: gott om mat och ett behagligt klimat. Men arkeologerna varnar för att idyllisera livet i Skateholm. Visserligen var temperaturen högre och nederbörden mindre än nu, men vintrarna kan ha varit både fuktiga, kalla och blåsiga. Sydvästvindar gav ruggiga vinterdagar. På somrarna var just de vindarna det enda som kunde råda bot mot insekterna en varm och klibbig dag. När det inte blåste från sydväst var skateholmarna utsatta för en veritabel insektsplåga. Dessutom har undersökningar av skeletten från Skateholm visat på både skottskador, tandvärk och blodbrist!

För sjuttio år sedan upptäckte biologerna en forntida klimatförsämring i Nordeuropa vid övergången mellan brons- och järnåldern, omkring 500 f Kr. Snabbt och häftigt skulle klimatet ha kastats om och människorna tvingats anpassa sig till hårdare villkor. Den klimatologiska omvälvningen kallades för fimbulvintern. Namnet kommer från Snorre Sturlassons Edda; så kallar han den tid av kyla och mörker som ska föregå världsalltets slut.

Fimbulvintern passade väl in som förklaring till en del förändringar som otvivelaktigt skedde någon gång under perioden mitten av bronsåldern till mitten av järnåldern. Till exempel att man började bygga en särskild avdelning i bostadshusen för boskapen, en fädel, där den vinterstallades – kanske till och med togs in över nätterna året om – att man därmed blev mer bofast och att man började gödsla åkerjorden, vilket påverkade avkastningen.

Teorin om fimbulvintern är en enkel och lättbegriplig modell och ett tydligt exempel på hur klimatet skulle kunna styra mänskliga livsbetingelser. Men – så enkla är inte sambanden! Ju större kunskapen blir om hur människan formar sin tillvaro, desto mer förbleknar sagans fimbulvinter.

Ändå skedde det en försämring av klimatet. Det var till och med den mest markanta klimatologiska förändringen i Nordeuropa efter det att inlandsisens kyla väl hade lagt sig. I Ystadstrakten började somrarnas medeltemperatur att sjunka redan i början av bronsåldern, det vill säga omkring år 1800 f Kr. Men det var inte fråga om en hastig temperatursänkning; den inträffade inte i ett slag. Förloppet var snarare cykliskt: kallare perioder växlade med varmare.

Sett i ett längre perspektiv, tusen år och mer, sjönk dock medeltemperaturen och det blev fuktigare. I Norge och Alperna ryckte glaciärerna fram. Myrmarkerna ökade sin utbredning, ädellövträd som alm, lind och ask minskade. Från norr bredde granen ut sig och nådde under järnålderns lopp ända ner i södra Småland. Väldiga stormar svepte in över nordvästra Europa från södra England till Danmark.

Senare års forskning har visat att uppkomsten av stallning och fähus, den så kallade fähusrevolutionen, kan ses som en innovation som har skett oberoende av klimatet. Den spreds från Västeuropa till Nordeuropa under loppet av bronsålder och järnålder.

På de brittiska öarna infördes inte denna nyhet, vilket i och för sig kan förklaras av det mildare kustklimatet. Först under medeltiden började man stalla kreaturen där. Att Östeuropa, med sitt kallare inlandsklimat, också var undantaget från nyordningen visar emellertid att klimatet inte spelade någon avgörande roll.

Det finns dock forskare som ser en indirekt knytning mellan stallningen och klimatet. Under bronsålderns gång ökade böndernas behov av betesarealer, framför allt i södra Sverige och Danmark. Detta kan ha sin förklaring i att växtsäsongen övergick från att ha varit varm och torr till att bli kall och våt. Den ökade betningen påverkade i sin tur landskapet, med avskogning som följd. Med mindre skog minskade vinterbetet i form av löv till kreaturen. Ett behov att samla foder för vintern skulle ha fått bönderna att börja hålla boskapen inomhus under den kallare årstiden.

Efter en kortare period av varmare väder började temperaturen runt 300–400-talet att åter sjunka, och kölden höll i sig några århundraden. Stormar och översvämningar runt Nordsjöns kuster avlöste varandra. Mark och odlingar övergavs. De norska liksom de alpina glaciärerna växte ånyo.

År 763 kom vintern ovanligt tidigt till stora delar av Europa, med enorma snömängder. I söder dog oliv- och fikonodlingarna. Dardanellerna var isbelagd.

Det kom andra rekordvintrar, till exempel 859–60, då isen i norra änden av Adriatiska havet, utanför Venedig, var så tjock att den höll för lastade foror. Och vintern 1010–11, då inte bara Bosporen var frusen utan också Nilen!

Men också denna köldperiod hade ett slut. Den avlöstes av några varma århundraden, så varma att munkarna i södra England började odla vin. Och det var bra vin, för fransmännen försökte stoppa handeln med det engelska vinet. Somrarna var regnfattiga och alltså ganska varma. Odlings- och trädgränsen klättrade uppför bergen.

Men än en gång – klimatet böljar fram och åter – blev det kallare. Återigen röt stormarna på Nordsjön, och det iskalla vattnet bröt in över låglänta stränder. Lilla istiden hade inletts. Det är en period av klimatförsämring som är väl känd, bland annat från samtida skrivna dokument.

Lilla istiden brukar räknas från omkring 1400 till 1800-talets mitt. Under denna tid hade de skandinaviska och de alpina glaciärerna sin hittills största utbredning sedan den senaste istiden. Svårast tycks kölden ha varit under 1400- och 1600-talen. Vintrarna 1407–08 och 1422–23 gick slädtrafik över Östersjöns tjocka is.

Under andra hälften av 1500-talet kom isläget att inverka på de politiska relationerna med Ryssland. Ibland till svenskarnas fördel. Ett exempel är från 1581, då den svenske överbefälhavaren Pontus De la Gardie med några tusen man tog sig över isen på Finska viken från Viborg till Estland. Efter en blodig stormning av Narva blev området svenskt, en början till de markinnehav som så småningom skulle bli delar av stormakten Sverige.

Redan omkring 1300 visade sig de första tecknen på att en omsvängning i väderleken var på väg i större delen av Europa. I England hade många under 1300-talets första år vågat sig på att starta nya vingårdar. Odlingen hade ju varit lyckosam. Bakslaget kom förödande plötsligt.

Efter några somrar av ösregn och usla skördar nåddes klimax år 1315. Säden hann inte gå i ax; det regnade så gott som oavbrutet från tidiga våren till sena hösten.

Detta blev början till en period av hunger, svält och sjukdomar i Europa. Får och nötkreatur dog av utmärgling och epidemier.

Samtida dokument vittnar om ruskigheter som kannibalism och likskändning. Från Irland berättas att folk slet ner avrättade brottslingar från galgarna för att äta upp dem. På nätterna smög sig människor till kyrkogårdarna för att stilla sin hunger på de lik som nyligen hade begravts.

Efter denna dystra inledning på det fjortonde århundradet, kom några få år av återhämtning. Sedan var det dags för nästa dråpslag: tjugo år av missväxt i nästan hela Europa, och ovanpå detta – pesten, digerdöden.

Inom historieforskningen ses digerdödens härjningar som en del av den medeltida europeiska agrarkrisen. Det var en tid av ekonomisk nedgång, depression, som kännetecknas av att befolkning och odling minskade. Krisen varade i hundra år, innan Europa på nytt hämtade sig, och den inleddes med de katastrofala missväxtåren i början av 1300-talet.

Orsakerna till agrarkrisen är mycket omdiskuterade. En del forskare vill lägga tonvikten på missväxten och digerdöden. De framhåller sambandet mellan hög dödlighet och låg motståndskraft, vilket i sin tur hade orsakats av överbefolkning och högt skatteuttag som hade sänkt levnadsstandarden. Även krigen kan ha spelat in – hundraårskriget mellan England och Frankrike bröt ut 1337.

Jordutsugning har angetts som en annan springande punkt i agrarkrisen. Den skulle ha berott på att åkerbruket ökade på bekostnad av boskapsskötseln under expansionsåren, de goda – varma – åren. Detta i sin tur medförde brist på gödsel och att marken sögs ut genom att överutnyttjas.

Vad betydde klimatet för agrarkrisen? Ja, att det försämrades under 1300-talet är ovedersägligt. Stormar, översvämningar och sandflykt, kalla och regniga somrar, de växande glaciärerna. Men klimatet utgjorde, som vi har sett, inte hela sanningen bakom den europeiska befolkningens plågor.

Den stränga vintern 1657/58 var en förutsättning för tåget över Bält. En spektakulär engångsföreteelse. Ändå hade de kallaste åren under lilla istiden redan passerat för Skandinaviens del. De inföll 1576 till 1625, vilket går att utläsa av dendrokronologiska serier.

När det gäller vardagen för folket i Sverige-Finland under 1600-talet är det svårare att isolera vädrets betydelse. Det är många faktorer som samspelar. En undersökning på historiska institutionen vid Göteborgs universitet visar att man lägger igen åkrar i Västsverige under 1600- och början av 1700-talet. Jordbruket är en viktig del av försörjningen men det täcker inte behovet; det finns ett spannmålsunderskott. Lennart Palm, forskaren bakom undersökningen, tror dock inte att detta har något med klimatet att göra.

– Folk gör rationella val, säger han. Om de får mer för en timmes arbete med vävning än för en timmes slit på åkern, så väljer de det första alternativet – förutsatt att det finns avsättning för produkterna och att det går att köpa spannmål. En fungerande marknad, med andra ord. Och det fanns det. Stormakten Sverige hade tillgång till en betydande spannmålsimport från Baltikum.

Trots detta fanns det ett väderberoende, men kanske inte av det slag som man tänker på i förstone: vackert väder och sol ger bra skördar. Det är i stället ett indirekt beroende: klimatet påverkade valet av gröda. De traditionella grödorna i Västsverige – vårråg, korn och blandsäd råg/havre – kräver regn och trivs därför i ett våtare klimat, det som ju brukar råda under tider då klimatet är ”sämre”.

Samtidigt påpekar Lennart Palm att vädret kunde betyda oerhört mycket – för folket på den enskilda gården.

– Tre mycket kalla dagar i en månad med hög medeltemperatur ger inget utslag i statistiken, även om de kan vara avgörande för försörjningen på de gårdar som drabbas. Frosten kan slå till just under den mest känsliga perioden, och ett slagregn under några timmar kan spoliera årets skörd. Detta mikroklimat kan vissa år slå ut hela gårdar eller socknar. Då gäller det att man kan köpa spannmål från någon grannsocken.

Kan man inte det, blir det hungersnöd. Det finns många sådana perioder i Sveriges och Europas historia.

Kerstin Öjner har bland annat skrivit boken Arkeologi – en introduktion till svensk forntid.

Artikeln var publicerad i Populär Historia 4/1997

Testa dina historiekunskaper i vår roliga frågesport ! »