Dina prenumerationsärenden sköter du enklast på nätet » 

Extramaterial till Populär Historia nr 2/08:

Kristina har en unik ställning bland Sveriges regenter. Om man bortser från Ulrika Eleonoras korta övergångsregering 1719–20, är hon faktiskt den moderna svenska monarkins enda kvinnliga regent. Kristina blev Sveriges drottning knappt sex år gammal, när hennes far Gustav II Adolf stupade i slaget vid Lützen 1632. Hon regerade under en förmyndarstyrelse fram till 1644, då hon blev myndig drottning, men abdikerade bara tio år senare. Vasaättens epok i den svenska historien avslutades därmed, och kusinen Karl Gustav tog över den svenska tronen, enligt de villkor som stadgats genom drottningens abdikationsrecess. Kristina lämnade omedelbart landet, och efter en kort vistelse i Bryssel och Antwerpen begav hon sig söderut till Rom.

Hon chockade både landsmän och andra européer när det mot årets slut 1655 blev offentligt känt att hon övergått till katolicismen. Denna handling uppfattades som ett svek mot hemlandet, där den evangeliska protestantismen varit den påbjudna trosåskådningen i mer än hundra år. Och ett svek mot faderns minne – han som ansågs ha offrat sitt liv för att stödja prote-stantismens sak i det ”tyska” (trettioåriga) kriget, som avslutats bara några år innan Kristina abdikerade från Sveriges tron.

Vid konfirmationen i Peterskyrkan under julhelgen antog hon, enligt katolsk sed, ett konfirmationsnamn. Hon valde namnet Alexandra, för att hedra den påve som tog emot henne, Alexander VII, och kallade sig hädanefter ”Christina Alexandra”.

Den svenska exildrottningen skulle komma att spela en mycket aktiv roll i Roms kulturliv och inom den katolska kyrko­politiken. Hon förblev ogift och barnlös, men levde inte ett liv utan kärlek och gemenskap. Den tre år äldre kardinalen Decio Azzolino från Fermo blev hennes livs stora kärlek, och det var i samarbete med honom och den fraktion inom kardinalkollegiet han ledde som Kristina kunde få ett visst inflytande på den kyrkliga politiken. Hon hann med två korta resor till hemlandet på 1660-talet; främst för att bevaka att abdikationsrecessens villkor, som bland annat garanterade henne ett ekonomiskt underhåll, skulle upprätthållas. Men efter 1668 var hon bofast i Italien, och särskilt under sina sista tio år, när både hennes och Azzolinos engagemang i kyrkopolitiken minskat, författade hon ett antal längre texter – en ofullbordad självbiografi, en kort historisk text om Vasaätten och dess vapensköld, och två samlingar av maximer.
När Kristina avled 1689 blev Azzolino hennes arvinge. Trots att han bara skulle överleva sin vän med några veckor, orkade han arrangera att hon skulle begravas i Peterskyrkans krypta, den traditionella viloplatsen för de katolska påvarna. Kristinas blygsamma marmorsarkofag står längs väggen bredvid kryptans största viloplats, där påven Johannes Paulus II ligger begravd.

Det är inte bara Kristinas dramatiska levnadsbana som är fascinerande; så är också hennes öde i historieskrivningen. Tolkningarna av denna självständiga kvinnas liv har varit många bland historiker och andra levnadstecknare – utan tvivel lämnade hon ett stort avtryck på 1600-talets europeiska samhälle.

Gustav Adolf hade gift sig 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg, född 1599 i Königsberg. Maria Eleonora var en av tre döttrar till kurfursteparet i Berlin och en beryktad skönhet. Den viktigaste uppgiften för en kunglig gemål inom Europas ärftliga monarkier var att säkra successionen genom att ge riket en arvinge – helst en manlig sådan. Maria Eleonora lyckades inte uppfylla denna plikt under äktenskapets första år. Hon fick ett tidigt missfall, senare bar hon en dödfödd son, och slutligen föddes en liten flicka vid namn Kristina (efter kungens mor), som dock inte överlevde sin första födelsedag.

Det var inte bara kungens utsatthet under pågående krig som vållade oro vid hovet vid tiden för Kristinas födelse i december 1626; det var också den helt naturliga spänning som uppstått i samband med drottningens misslyckade havandeskap. Så här berättar Kristina i sin självbiografi om vad hon hört om hur det gick till när hon kom till världen:
”Jag föddes täckt av hår från huvudet till knäna, bara ansiktet, armarna och benen var fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, stark röst. Allt detta ledde kvinnorna som tog emot mig att tro att jag var en pojke. Bland hela hovet spred de en falsk glädje som till och med för ett ögonblick lurade kungen. Hoppet och önskan bidrog till att alla misstog sig. Men kvinnorna blev mycket förlägna när de insåg att de hade haft fel...”

Kungens halvsyster Katarina var den enda som vågade åta sig den pinsamma uppgiften att visa upp det lilla flickebarnet för kungen. Enligt Kristina var han inte alls besviken, utan skrattade gott åt den lilla flickan som redan lyckats lura hovet och kungaparet. Denna kända anekdot ligger till grund för myten om Kristinas manlighet, som utvecklats i historieskrivningen, särskilt på 1900-talet.

En annan myt om den unga Kristina hävdar att hon uppfostrades som en pojke. Som litteraturvetaren Leif Åslund understryker i sin utmärkta studie av Kristinas utbildning, Att fostra en kung, ”gäller manligheten bara bildningsinnehållet”. På Kristinas tid fanns bara en enda modell för uppfostran till regentkallet, och det var en manlig sådan.

Det är intressant att jämföra den typiska ”prinsessutbildning”, som modern Maria Eleonora mottog vid furstehovet i Berlin, med dotterns kungliga utbildning. Maria Eleonora lärde sig inga klassiska eller främmande språk. Hon skulle kunna brodera och måla, samt spela något musikinstrument. Målet var att forma den unga prinsessan till en behaglig sällskapsdam.

Kristina, däremot, utbildades i klassiska och främmande språk, historia, religion och vad vi i dag skulle kalla statsvetenskap. Bland hennes lärare fanns Axel Banér och Gustav Kristersson Horn af Åminne, Johannes Matthiae, senare biskop i Strängnäs, och rikskanslern Axel Oxenstierna, som samtalade med den unga drottningen flera timmar varje dag efter sin hemkomst från kriget i Tyskland. Det var främst de två senare som lämnade ett djupt intryck på den unga flickan, och som hon minns med uppenbar kärlek och tacksamhet i de memoarer hon författade i livets slutskede. Under studieåren upptäckte Kristina också det språk hon kom att älska och använda mer än något annat: franskan. När hon var tonåring började franskan slå igenom som internationellt hovspråk. (Latinet förblev dock det internationella språket för den generation som representerades av rikskanslern Oxenstierna och hans samtida.) Nästan alla skrifter och brev författade av Kristina efter tronavsägelsen är skrivna på franska.

Kristina blev myndig 1644, samma år som de förhandlingar som skulle avsluta kriget i Tyskland inleddes i Münster och Osnabrück. Vid förhandlingsbordet representerades Sverige bland annat av rikskanslerns son, Johan Oxenstierna, och karriärdiplomaten Johan Adler Salvius. För en människa som lever i våra dagar, då de flesta tillåts att växa upp ganska långsamt, är det en hisnande upplevelse att läsa några av de brev Kristina skrivit till de svenska diplomaterna i Tyskland. Det är en mogen och auktoritativ härskare vi möter i dessa brev, som med självsäkerhet behärskar den internationella politiken. Undertecknandet av westfaliska freden i oktober 1648 var onekligen den mest betydelsefulla händelsen inom utrikespolitiken under Kristinas tio år vid makten.

Inrikespolitiken kom att handla delvis om avyttringen av kronogods – ett nödvändigt ont då fältherrar och adelsmän skulle belönas för sin tjänstgöring i det långa kriget. En annan fråga som fick stort utrymme var den om drottningens möjliga äktenskap, och tronföljdsproblematiken. Det fanns ett antal lämpliga kandidater till Kristinas hand, men mot 1640-talets slut framhärdade hon mer och mer bestämt, när frågan togs upp i rådet och i riksdagen. Hon tänkte inte gifta sig överhuvudtaget.

1649 utnämndes därför kusinen Karl Gustav till tronföljare. Han befann sig just då i Tyskland, där han hade en viktig roll vid den kongress i Nürnberg som skulle verkställa westfaliska fredens villkor. När beslutet väl fattats, bar man en krona i procession genom slottet och lade den på hans säng – under barocktidevarvet var det viktigt att symbolisera status genom fysiska gester och tecken.

Nästa år, när Kristina äntligen skulle krönas, drev hon igenom Karl Gustavs utnämning till arvfurste, vilket innebar att inte bara han själv skulle kunna efterträda Kristina, men att kronan kunde bli ärftlig i hans linje. Karl Gustav själv, som var en av de starka kandidaterna till drottningens hand, var av allt att döma missnöjd med beslutet. Han trodde sig veta att utnämningen innebar att han försköts från maktens cent­rum, och att den fina titeln skulle vara en kompensation för den roll han hoppats spela som Sveriges kung.

Märkligt nog hade Kristina med all sannolikhet börjat fundera på sin kommande tronavsägelse redan 1650, när hon lät sig krönas till Sveriges drottning. Frågan om motiven för abdikationen och trosförändringen har dominerat svensk Kristinaforskning under hela 1900-talet.

Historikern Curt Weibull, som 1931 publicerade verket Drottning Christina – studier och forskningar, uppfattade Kristina i första hand som politiker. Men han ansåg också att hennes konversion till katolicismen, som gjorde det omöjligt för henne att fortsätta att regera som svensk drottning, var genuin. Redan 1651 hade Kristina kontaktat jesuiternas ordensgeneral i Rom, i ett försiktigt formulerat brev som bad om direkt kontakt med medlemmar i Jesu Sällskap. Året därpå anlände två förklädda jesuiter till Sverige, och deras samtal med drottningen tycks visa att hon redan då var en övertygad katolik. Kristinas brev, och likaså jesuiternas rapporter, är bevarade och finns i Jesuiterordens arkiv i Rom. Det är dock svårt att bilda sig någon riktig uppfattning om Kristinas själsliga tillstånd vid denna tid, då rapporterna i första hand reflekterar den sena motreformationens trosideal och inte berättar särskilt mycket om drottningen som person.

Det hade inte gått mer än ett år innan Weibull fick en replik i en artikel författad av historikern Nils Ahnlund. Han tog fram belägg för att abdikationstanken kunde spåras längre bak i tiden än beslutet att undersöka en konversion till katolicismen.

Man kan faktiskt fråga sig vad som kan ha inspirerat Kristina till sådana radikala handlingar. Det är inget lätt spörsmål, eftersom Kristina livet ut vägrade att redogöra öppet för vad som låg bakom detta vägval. Man kan konstatera att hon exponerades för katolsk litteratur, såsom en förteckning av hennes bibliotek från 1651 påvisar. Hon kom också i kontakt med bildade katoliker, till exempel det franska sändebudet i Stockholm, Pierre Chanut.

Somliga forskare har betonat hennes korta kontakt med filosofen René Descartes, som vistades i huvudstaden under några månader men avled under den exceptionellt stränga vintern 1650. Kristinas korrespondens med Descartes, som ursprungligen förmedlades genom Chanut, kan ha bidragit till hennes beslut, men också detta är svårt att bevisa.

På 1950-talet togs debatten upp igen, och då först i en avhandling framlagd av Sven Ingemar Olofsson 1953, Drottning Christinas tronavsägelse och trosförändring. Precis som Weibull uppfattade Olofsson Kristina som en politisk varelse. Han poängterade drottningens äktenskapsvägran som det främsta motivet för abdikationen 1654, men nyanserade detta också genom att diskutera den unga damens ”regeringströtthet”. Omfattande arkivstudier, som bland annat berörde den spanske ambassadören Don Antonio Pimentels depescher från Kristinas hov, hade givit honom en konkret bild av den arbetsbörda som utgjorde hennes vardag. Det är värt att nämna att Olofssons planerade verk om regenten Kristina, med den tänkta titeln Yrkeskvinnan på tronen, aldrig fullbordades eftersom intresset för historisk populärvetenskap var mycket mindre för femtio år sedan än det är i dag.

En annan forskare som gav sig in i debatten på 1950-talet var Sven Stolpe, som disputerade på en avhandling i litteraturvetenskap 1959, Från stoicism till mystik – studier i drottning Kristinas maximer. Stolpe hade en betydande karriär som författare och kulturskribent bakom sig, och hans tolkning av Kristina var mycket annorlunda än historikernas.

Stolpe ville undersöka Kristinas andliga utveckling, och hans främsta arbetsmaterial var de maximer hon arbetat med på 1680-talet, ”Les Sentiments Héroïques”. Avhandlingen blev grunden för en populärvetenskaplig biografi i två delar, där Stolpe också förde fram den bild av Kristina som blivit tongivande för flera generationer svenskar. Stolpe menade att Kristinas äktenskapsvägran otvivelaktigt låg bakom beslutet att abdikera. Hennes konversion till katolicismen gav han inte mycket för, och det är intressant i sammanhanget att Stolpe själv var katolsk konvertit. En genomgripande andlig upplevelse skulle hon först få sent i livet, när hon mötte kvietismen (en kättersk rörelse som förespråkade den tysta bönen), och när hon tog till sig skrifter av mystikern Katarina av Genua om skärselden.

Stolpes Kristina levde ut sina dagar i Rom som en besviken och misslyckad person. Hon hade säkerligen närt ambitionen att erövra politiskt inflytande på den stora europeiska arenan, men så skulle det aldrig bli.

Kunde det inte ha varit så att alla ovan nämnda forskare delvis haft rätt? Ett beslut som förändrar en människas liv på ett sådant grundläggande sätt kanske inte har en enda bevekelse­grund. Drottningens ovilja inför äktenskapet, hennes övergång till katolicismen, hennes regeringströtthet och längtan efter kulturlivet på sydligare breddgrader är faktorer som alla kan ha bidragit till hennes abdikation.

När Kristina lade ned krona och spira på slottet i Uppsala den 6 juni 1654, var hennes fortsatta liv väl förberett genom en abdikationsrecess, utformad som ett kontrakt mellan henne å ena sidan och den blivande kungen, riksråd och ständer å den andra. Kristina skulle livet ut åtnjuta inkomster från ett antal så kallade underhållsländer i Sverige, nuvarande Baltikum och Pommern. Det handlade om Öland, Gotland, Ösel, Norrköpings stad och slott, Bremen och Verden samt de så kallade taffelgodsen i Pommern. En generalguvernör utsedd av riksdagen ansvarade för den övergripande dministrationen, medan underguvernörer och andra tjänstemän arbetade lokalt.

Kristina fick mycket snart kontakt med bankirsläkten Texeira i Hamburg, men hon hade ständiga penningbekymmer under de första åren utanför Sverige, eftersom de förväntade intäkterna (200 000 riksdaler om året – en för tiden astronomisk summa!) aldrig nådde henne. Med hjälp av Diego och Manoel Texeira skapades så småningom ordning i hennes ekonomi, även om de intäkter hon erhöll i Rom aldrig blev så höga som hon hoppats på.

Kristinas akuta pengabehov förklarar nog också en av de mest omskrivna episoderna i hennes senare liv – avrättningen av överhovstallmästaren Gian Rinaldo Monaldesco på slottet Fontainebleau i Frankrike 1657.

När Kristina lämnade Sverige reste hon under spanskt beskydd, och tillbringade därför en längre tid i de spanska Nederländerna. När hon väl gjort sin övergång till katolicismen offentlig och mottogs i påvestaten inför julhelgen 1655, började hon uppleva spanjorernas beskydd som förtryck. Efter 1500-talets reformation hade den katolska kyrkan mer och mer styrts av en gammal rivalitet de katolska stormakterna emellan, och Kristina utnyttjade denna omständighet för att återuppta diplomatiska kontakter med Frankrike, som för henne var långt mer naturliga.
Frankrike och Sverige hade varit allierade sedan 1631; länder­na stod formellt som segrare vid trettioåriga krigets slut 1648 och var garantimakter för att freden skulle upprätthållas. Det var säkert därför Kristina fruktat att fransmännens kännedom om hennes planer att lämna Sverige och övergå till katolicismen kunde ha röjts för svenskarna, men när hon nu genomfört vad hon planerat var det med Frankrike hon hoppades kunna samverka i framtiden.

Frankrikes kardinalminister Jules Mazarin, som dock var född i Italien och egentligen hette Giulio Mazzarino, hade länge närt förhoppningar om att erövra kungadömet Neapel från spanjorerna. Spanien behärskade områden både i norra Italien och delar av Syditalien, och i Kristina såg Mazarin en person som kunde hjälpa honom att förverkliga dessa planer.

Kristina inträdde sin första resa till Frankrike tidigt på våren 1656, och i Compiègne undertecknade hon och Mazarin en traktat, som gick ut på att Kristina skulle bistå Mazarin och – när Neapel väl tillhörde Frankrike – installeras där som fransk vice­regent på livstid. Efter hennes frånfälle skulle den napolitanska kronan återgå till Frankrike. Planerna förråddes av Kristinas över­hovstallmästare Monaldesco, och det var under det andra besöket i Frankrike på hösten 1657 som hon lät avrätta honom.
Avrättningen, trots att den i strikt mening var laglig, orsakade en enorm skandal i Europa. Curt Weibull är den som utrett omständigheterna kring det så kallade mordet på Monaldesco. Första punkten i Kristinas abdikationsrecess underströk att hon avsagt sig regeringen, men inte den egenskap hon ansåg sig vara född till: hon var och förblev en kunglig person, och skulle därför ansvara för sina handlingar enbart inför Gud. Som drottning hade Kristina befogenhet att skipa rättvisa inom den egna hovstaten, och till den hörde Monaldesco. När hon upptäckt hans förräderi, lät hon därmed avrätta honom.

Planerna att erövra Neapel gick om intet och reaktionerna mot Kristinas handling visade med all önskvärd tydlighet att endast hon själv ansåg att hon ännu var drottning i all väsentlig bemärkelse. Att avrättningen ägt rum på ett slott som tillhörde den franske kungen ansågs dessutom vara en allvarlig skymf mot honom.

Den ”Nordens Minerva” som triumfatoriskt intågat i Rom bara några år tidigare var inte längre välkommen där, och den samtida historikern Sforza Pallavicino berättar att ”hennes förmak, som en gång var fyllda med adelsmän och prelater, låg nu öde som öknen”.

Trots all kritik stod Kristina fast vid det hon gjort, och vägrade att skyla över handlingen eller att be om ursäkt. Till Mazarin skrev hon att hon skulle kunna göra vad som helst för att behaga honom, utom att frukta honom. ”Ni vet säkert att ingen som har passerat trettio är rädd för struntprat, och själv finner jag det mycket mindre svårt att strypa människor än att frukta dem.”

Trots att Kristinas övergång till katolicismen debatterats flitigt, och att hennes religiositet spelat en central roll för vissa forskare, såsom Sven Stolpe, finns bara ett fåtal författare som ägnat hennes tid i Rom uppmärksamhet ur detta perspektiv. En av dem var friherre Carl Bildt, som var Sveriges och Norges ambassadör i Rom kring sekelskiftet 1900. Det var delvis Bildts förtjänst att handlingar som en gång funnits i Kristinas romerska kansli, men som då ägdes av hennes arvingar, släkten Azzolino, kunde återbördas till Sverige och deponeras på Riksarkivet. Bildt författade två stora verk om Kristina, båda på franska. Det ena behandlade huvudsakligen hennes kärleksförhållande till kardinalen Decio Azzolino, det andra hennes samarbete med honom och hans fraktion under det fyra månader långa påvevalet 1669–70.

För att förstå katoliken Kristina är det väsentligt att inte enbart fokusera på den korta och visserligen avgörande tid då hon bestämde sig för att ändra sin trostillhörighet, utan istället försöka betrakta hennes liv som en helhet. Det är viktigt att komma ihåg att hon var 27 år gammal när hon lämnade Sverige, och att hon precis hade fyllt 29 när hon mottogs av påven Alexander VII i Rom. Kristina tillbringade merparten av sitt vuxna liv som katolik, och de trettiotre år hon levde i Rom var mer än en epilog.

Kristina var i första hand en politisk varelse. Detta hade hon fostrats till och det påverkade också hennes synsätt i frågor som rörde religionen. För 1600-talets bildade människor och makthavare tillhörde aldrig ”religion” och ”politik” två separata mentala fack. Ett tydligt exempel på detta är just trettioåriga kriget, som i propagandan gärna framställdes som ett religionskrig, men som kom att handla om mycket mer – territoriella anspråk och gränser, och i slutändan själva maktbalansen inom det europeiska samhället.

Kristinas anslutning till katolicismen kan tydligt kopplas till hennes politiska ideal. För henne var det enväldigt styrda arvriket en jordisk reflektion av en hierarkisk ordning som Gud själv instiftat.

Kristina levde under den tid då enväldet blev det förhärskande styrelseskicket i ett flertal europeiska nationer. Vad hon såg, och beundrade, hos den katolska kyrkan – som inte bara var ett samfund, utan på hennes tid också en mycket större stat än dagens Vatikanstat – var ett rike med en absolut härskare (påven) och en strikt reglerad hierarkisk ordning. Kristina erkände denne påves makt, och där finns säkert en förklaring till hennes beslut att bosätta sig i Rom. Hade hon levt som gäst i något annat katolskt land i Europa, hade hon formellt fått vara någon annan kungs undersåte. Levde hon i Rom, var det endast påven som hade en högre rang än hon själv, och detta kunde hon acceptera.

Denna grundläggande inställning förklarar också Kristinas främsta engagemang i kyrkopolitiken under åren i Rom. Redan under resan från Innsbruck ned genom Italien och påvestaten 1655, träffade hon flera kardinaler som tillhörde en nyetablerad fraktion inom den romerska kurian. Fraktionen hade uppstått i samband med påvevalet våren 1655, och representerade elva kardinaler av de 70 som på den tiden utgjorde kardinalförsamlingen. Fraktionen fick snart namnet ”Squadrone Volante” (den flygande skvadronen), eftersom den på grund av sin storlek intog en vågmästarroll inom kardinalkollegiet. De organiserade sig på grundval av en politisk plattform som gick ut på att stärka påvens auktoritet genom att motverka den då rådande dominansen av de katolska stormakterna Spanien och Frankrike. Fraktionens ledare var den unge Decio Azzolino från Fermo, och honom träffade Kristina på nyårsafton 1655. Azzolino, som gjort en snabb karriär inom Vatikanens stats­sekretariat, hade utsetts till den person som var mest lämplig att introducera den svenska drottningen vid det romerska hovet.

Att Azzolino och Kristina snabbt kom att betyda mycket för varandra på det personliga planet beseglade säkert hennes ambitioner att verka för hans fraktion och dess framgång. Man kan säga att hon agerade som kunglig beskydderska för ”Squadrone Volante” under de år kardinalerna var som mest aktiva och nådde sina största framgångar, det vill säga fram till 1670-talets början. Här gjorde hon sina viktiga insatser inom den katolska kyrkopolitiken, och det kan bland annat konstateras att valet av den franskvänlige Giulio Rospigliosi till påve (Klemens IX) 1667 vilade på den allians mellan Squadrone Volante och det franska hovet som Kristina initierat.
Kristinas sista två decennier framstår som en lugn tid, då hon främst ägnade sig åt det som engagerat henne minst lika mycket i livet som politiken – det vill säga kulturen. Sedan 1659 hyrde hon ett storslaget palats i Trastevere, Palazzo Riario, som i dag heter Corsini. Roms botaniska trädgård, som sträcker sig hela vägen upp till Gianicolo, tillhörde detta palats, och Kristina fortsatte här att leva i kunglig stil. Hon hade en hovstat som uppgick till nästan tvåhundra personer, och som omfattade allt från hovdamer och musiker till livmedicus, bibliotekarier och en sekreterarstab om ungefär tio personer.

Kristina förde en flitig korrespondens, delvis med tjänste­män i Sverige och bankirer i Hamburg, men också med Europas kungliga personer och kulturpersonligheter. En av sekreterarna hade särskilt ansvar för brev på latin, en annan för brev på svenska. Dessutom fick hennes sekreterare, särskilt svensken Andreas Galdenbladh, mycket att göra när Kristina på 1680-talet inledde det större arbetet med de egna litterära verken.

Under de senare åren i Rom kunde Kristina också förverkliga en dröm som hon fört med sig från tiden i Sverige. Hon ville grunda en vetenskaplig akademi, och hon hade under René Descartes korta tid vid det svenska hovet uppdragit åt den franske filosofen att upprätta statuterna för en sådan. Att detta var av högsta betydelse för Kristina antyds av att hon sammankallade möten för en akademi redan på våren 1656, då hon precis anlänt till Rom. Vi har väldigt få notiser om denna första romerska akademi, och de närmast följande åren var mycket oroliga för Kristina. Men 1674 kunde hon äntligen förverkliga sina planer, och grundade då Accademia Reale, som fått en senare och mer känd efterföljare i Arcadia.
Under de senaste tjugo åren har intresset för Kristinas kulturgärning under tiden i Rom stegrats markant, och ett antal italienska forskare samt Stefano Fogelberg Rota vid Stockholms universitet har ägnat sig åt studier kring Kristinas romerska akademier.

Intresset för Kristina är i dag lika stort som det var för femtio år sedan, då flera banbrytande studier publicerades. Om man en gång i tiden fokuserade på Kristinas religionsbyte och i historieskrivningen betraktade henne som en landsförrädare, vill man i dag betona andra aspekter. Kristina är inspirerande för dagens svenskar och européer, som gärna vill utforska större kulturella sammanhang och vars vyer sträcker sig bortom det egna landets gränser.

Marie Louise Renata Rodén är professor i historia vid Högskolan Kristianstad.

Drottning innan hon fyllt sex
1626 Kristina föds 8 december.
1632 Gustav II Adolf, Kristinas far, stupar i slaget vid Lützen.
1636 Kristina skiljs från sin mor, Maria Eleonora.
1643 Börjar regelbundet gå på rådets sammanträden.
1644 Myndigförklaras och tar över rikets styre.
1649 Hennes kusin, Karl Gustav, väljs till tronföljare.
1650 Karl Gustav blir arvfurste. Kristina kröns i Stockholms storkyrka.
1653 Hennes tidigare gunstling, Magnus Gabriel De la Gardie, hamnar i onåd och förvisas från hovet.
1654 Abdikerar i Uppsala 6 juni, övergår i hemlighet till katolicismen. Karl X Gustav kröns.
1655 Blir officiellt katolik. Den 23 december gör hon sitt intåg i Rom. Blir bekant med kardinal Decio Azzolino.
1656 Planerar tillsammans med den franske kardinalen Mazarin att bli drottning av Neapel.
1657 Låter avrätta sin hovstallmästare, markis Monaldesco, som enligt Kristina har röjt Neapelplanerna.
1660 Karl X Gustav dör, Kristina återvänder tillfälligt till Sverige för att bevaka sina intressen.
1689 Dör i Rom. Decio Azzolino blir hennes universalarvinge.

Den svenska monarkin
Den moderna svenska monarkin grundades av Kristinas farfars far, Gustav Eriksson Vasa, som valdes till kung när Kalmarunionen upplöstes 1523. Den protestantiska reformationen introducerades formellt redan 1527, men genomförandet av reformen var en långvarig process. Den nya monarkins ekonomiska bas stärktes väsentligt av indragandet av kyrklig egendom till kronan.
Sverige blev en arvmonarki 1544, men den äldre Vasatiden präglades av strider mellan Gustav Vasas söner. 1592 tillföll den svenska kronan Johan III:s son Sigismund, som uppfostrats som katolik i moderns hemland Polen. Han fördrevs från Sverige några år senare, och farbrodern Karl, som dittills varit riksföreståndare, blev istället kung. Vid ett möte i Norrköping 1604 stadgades arvsrätten i Karls linje – även för kvinnor, i händelse av att manliga arvingar saknades. Karl IX regerade fram till sin död 1611, då sonen Gustav II Adolf efterträdde honom bara sjutton år gammal.
Gustav Adolf ärvde krig på flera fronter från sin far. Några år innan dottern Kristina föddes återupptog han kriget mot Polen, som flyttades till Preussen 1626.

Magnus Gabriel De la Gardie
Magnus Gabriel De la Gardie tillhörde till en början Kristinas aristokratiska gunstlingar, som överöstes med gåvor och utnämningar. 1653 misstänktes han dock för förtal av en konkurrent och hamnade i onåd. Först när Karl X Gustav blivit kung fick De la Gardie åter tillträde till maktens korridorer, kanske på grund av att han var gift med kungens syster, Maria Eufrosyne.

Ebba Sparre
Grevinnan och hovdamen Ebba Sparre, av Kristina kallad »Belle», var född samma år som drottningen och ansågs vara Stockholms största skönhet. Hon och Kristina stod varandra nära – eftervärlden har spekulerat i hur nära. Flera ömsinta brev från Kristina till Ebba Sparre finns bevarade. Hovdamen gifte sig senare med Jacob Casimir De la Gardie, bror till Magnus Gabriel.

Ifrågasatt som kvinna
Debatten om Kristinas förhållande till kvinnorollen har varit ett centralt tema i forskningen. Kristinas uttalade ovilja inför äktenskapet och det kvinnoförakt hon inte sällan uttryckte i sina skrifter har lett till många spekulationer om hennes »psykiska eller fysiska normalitet». Omständigheterna att man misstog sig på hennes kön vid födseln, att hon uppfostrades som kung – det vill säga som regent – och att hon efter tronavsägelsen kunde skapa en ovanligt fri roll som ogift kvinna tack vare sin börd, har alla bidragit till bilden av en avvikande kvinna.
Det intresse för Kristina som väcktes av Curt Weibulls forskning ledde också den pensionerade professorn i gynekologi Elis Essen-Möller att författa en bok om henne, som publicerades 1937. I Drottning Christina - en människostudie ur läkaresynpunkt lanserade Essen-Möller tesen att Kristina med all sannolikhet hade varit en pseudo-hermafrodit, alltså en individ som har normala yttre genitalier för sitt kön men en felaktig hormonsammansättning. Han ansåg sig känna igen drag hos Kristina som han mött hos några av sina patienter under årens lopp. Sven Stolpe accepterade inte bara Essen-Möllers hypotes; han populariserade den också framgångsrikt. I Stolpes skrifter sker en subtil förskjutning av Kristinas äktenskapsvägran. Hennes sociala motvilja inför äktenskapet, så som det konstruerades på hennes tid, blir nu en utpräglad sexuell neuros, som kan härledas till insikten om den egna abnormiteten. Dessa teorier ledde så småningom till beslutet att öppna Kristinas grav, vilket skedde 1965 under ledning av Carl-Herman Hjortsjö. Så långt som en undersökning av skelettet kunde påvisa var Kristina en helt normal kvinna.

Artikeln var publicerad i Populär Historia 3/2007

Testa dina historiekunskaper i vår roliga frågesport ! »