Dina prenumerationsärenden sköter du enklast på nätet » 

Extramaterial till Populär Historia nr 1/09:

Den svenska armén mötte ryssarna vid den lilla kyrkbyn Oravais i Österbotten för i dagarna 200 år sedan. Drabbningen, som var sista chansen att stoppa den ryska offensiven, blev den blodigaste under finska kriget.

I slutet av 1990-talet hittades kvarlevorna efter en stupad svensk soldat i skogen vid Oravais i finska Österbotten. Här stod ett stort slag mellan svenskar och ryssar under finska kriget, den 14 september 1808. Med största sannolikhet tillhörde soldaten Hälsinge regementes vargering (ersättningsmanskap), vilket går att sluta sig till av uniformsdetaljerna.

Den okände soldaten hade mött en våldsam död. Han dog av att hans huvud skildes från kroppen – antagligen genom ett kraftigt sabelhugg. Kvarlevorna begravdes på ett särskilt ställe invid slagfältet och påminner om alla som miste sina liv i slaget vid Oravais. Det sätt som den okände soldaten stupade på var dock inte det vanligaste sättet att möta döden i krig vid den här tiden.

Musköteld i väl avfyrade salvor och artilleriets druvhagel skördade fler offer. Den okände soldatens död är sålunda inte representativ för kriget i allmänhet, men säger en hel del om Oravaisslagets hårdhet. I skogsterrängen utvecklades striden ofta till närkamp man mot man. Dessutom genomfördes ovanligt många samlade bajonettanfall.

Det finska kriget 1808–09 var en del i en större europeisk konflikt. Kejsar Napoleon och den ryske tsaren Alexander I hade ingått en allians mot Storbritannien, och ville med tvång få med Sverige på sin sida. Utan föregående krigsförklaring gick den ryska armén i februari 1808 över gränsen till Finland. Det krig som skulle sluta med att Sverige förlorade hela sin östra rikshalva var ett faktum.

Slaget vid Oravais blev ett explosivt avbräck i den vardagliga kampen för överlevnad. Kriget i Finland 1808 avgjordes i första hand genom bristen på förnödenheter. Nederlagen vid Karstula den 21 augusti och Ruona/Salmi den 1 och 2 september markerar vändningen i den framgångsrika motoffensiv som den svenska armén genomfört under sommaren 1808.

Oförmågan att förse den svenska fältarmén i Finland med mat bestämde utgången av kriget. Sverige hade inte de resurser som krävdes och dessutom gjordes ingen prioritering av den östra fronten förrän det var för sent. Kung Gustav IV Adolfs planer på landstigningar motarbetades av militärer och ämbetsmän som började tröttna på monarkens krigsledning. Läget för den svenska armén, som i början på september återigen var på reträtt, var kritiskt. Sjukdomar grasserade och deserteringarna ökade. De första verkliga upplösningstendenserna började märkas.

Till detta kan läggas den ständiga rädslan för att ryssarna skulle lyckas genskjuta huvudarmén längs landsvägarna genom det inre av Finland. Det blev en kapplöpning till Uleåborg där alla vägar sammanstrålar. Den 13 september nådde armén fram till Oravais kyrkby, några mil nordost om Vasa.

I Oravais stannade man för att undersöka om vägen norrut var fri. En svensk avdelning under Georg Carl von Döbeln sändes iväg för att rensa. Vid Jutas kunde han den 13 september slå tillbaka ett ryskt försök att skära av svenskarnas reträttväg.

Valet av Oravais var inte slumpmässigt. Terrängen strax söder om kyrkan erbjöd goda förutsättningar för en försvarsstrid. Det fanns en höjdrygg som västerut vette mot ängsmark genomskuren av en å i nordsydlig riktning – Fjärdsån. Både höjden och ån stärkte den svenska linjen.

Däremot gick det att söderut komma runt höjden, vilket var positionens svaghet. Den ryska armén följde svenskarna hack i häl. Natten mot den 14 september bivackerade ryssarna under bar himmel längs landsvägen mellan Vörå och Oravais. Generalmajoren Nikolaj Michailovskij Kamenskijs armé uppgick till mellan 6  000 och 7 000 man. Den svenske generalmajoren Carl Johan Adlercreutz hade fått order av den svenske överbefälhavaren, fältmarskalken Wilhelm Mauritz Klingspor, att stå emot ett ryskt anfall vid Oravais, men han förfogade sannolikt inte över mer än 5 500 man.

Slaget vid Oravais inleddes i ottan den 14 september 1808 (se slagfältskartan på nästa sida), en dag som enligt samtida uppgifter var vacker och klar. Det var ryska förtrupper som inledde striden mot den svenska förposten. Under hela slaget fick ryssarna förstärkningar allteftersom deras trupper hann fram till slagfältet. Förpoststriden växte i intensitet. Anfall möttes med motanfall och striden böljade fram och tillbaka både på vägen och inne i skogen. Ryssarna fick så småningom ett visst övertag.

Samtidigt tog den svenska ammunitionen slut. Vid tiotiden på förmiddagen menade man på den svenska sidan att striden var utsiktslös. Reträtten skyddades bland annat av förpoststyrkans artilleri som bestod av två kanoner under befäl av den endast femtonårige underlöjtnanten Vilhelm von Schwerin vid Svea artilleriregemente. Schwerin fick denna dag visa sitt dödsförakt, men insatsen kostade honom livet när han några dagar senare dog av sina skador.

Ryssarna grupperade en linje på andra sidan fälten. I detta skede av slaget inleddes en artilleriduell som av ögonvittnen beskrivits som krigets våldsammaste. Efter beskjutningen, som pågick i ungefär en timme, började ett intensivt skede av anfall och motanfall. Ryssarna gick till anfall mot den svenska försvarsställningen, men Fjärdsån visade sig framförallt i sin norra del vara alltför djup för att det skulle vara möjligt att ta sig över tillräckligt snabbt. Ryssarna tvingades retirera med stora förluster inför den svenska eldgivningen.

På den södra delen av slagfältet började ryssarna nu att föra över trupp mot sin högra flygel. Mellan den svenska och ryska linjen intensifierades eldgivningen. Man försökte från båda håll tänja ut linjen mot söder och om det var möjligt gå runt den andres flank.

I det här skedet hände något som i efterhand är mycket svårt att förklara. Kanske var det krigströtthet eller desperation som fick västerbottningarna och 4:e brigaden att lämna sina ställningar i den svenska linjen och gå framåt i ett spontant motanfall. Att lämna linjegrupperingen var ett stort vågspel. 4:e brigaden och västerbottningarna vadade över södra delen av Fjärdsån och ryckte fram mot ryssarna i skogsbrynet på andra sidan ån.

Ryssarna stod väl förberedda för att möta det svenska anfallet. När den svenska linjen närmade sig öppnade de eld. Västerbottningarna hamnade i en mördande korseld och på den svenska sidan ökade förlusterna fasansfullt snabbt. Svenskarna började falla tillbaka. Ryssarna förföljde och det såg ut som om den svenska linjen skulle krossas. För att rädda situationen kommenderades österbottningarna fram och kunde med sin eldgivning stoppa ryssarna och avstyra katastrofen.

Vid tvåtiden på eftermiddagen var slaget ännu långt ifrån avgjort. Ryssarna prövade återigen ett frontalangrepp längs hela linjen. På samma sätt som tidigare slogs anfallet tillbaka med musköt- och artillerield. Under stridens gång hade Adlercreutz iakttagit att ryssarna hade försvagat sin linje i mitten, där landsvägen över slagfältet gick in i skogen.

Han fattade beslut om att genomföra ett kraftigt svenskt motanfall. Det leddes av en bataljon västmanlänningar och en bataljon upplänningar. Västmanlänningarnas anfall har skildrats av ett ögonvittne, fänriken Carl Johan Ljunggren. Bataljonen formerade linje. Närmare ån utsattes den för kanoneld och musköteld. En viss oreda uppstod när flera officerare föll till marken. Väl framme vid ån tilltog kaoset. Ljunggren uppger att han använde en stav och på så sätt tog sig torrskodd över ån. De allra flesta tvingades vada i det på sina håll ganska djupa vattnet.

Väl över möttes soldaterna av den allt intensivare ryska eldgivningen. En soldat träffades av ett ryskt karteschskott och förvandlades till ”en enda, oformlig, blodig köttmassa”. Ryssarna inväntade inte det svenska bajonettanfallet utan vek undan. Anfallet lyckades, trots förvirringen. Någon ordentlig linjeformation verkar inte ha ordnats på andra sidan ån och därför är det tveksamt om den svenska linjen alls sköt någon muskötsalva innan bajonettanfallet sattes igång.

Ljunggren berättar att ”ifvern att förfölja fienden var emellertid så stor, att vi försummade rangera våra plutoner: alla kommo löpande liksom i en fårskock, hvilket längre fram vållade allmän villervalla”. Anfallet gick framåt och ryssarna tvingades retirera i mer eller mindre god ordning. Hela den svenska linjen drogs med och stoppade inte förrän man nått området där förpoststriden utkämpats under morgontimmarna.

Striden hade nu nått sin slutliga vändpunkt. Det som såg ut att bli en svensk seger förbyttes plötsligt i totalt nederlag. De retirerande ryssarna fick förstärkning genom nya trupper som söderifrån anlände till slagfältet i precis rätt ögonblick för att stoppa det framgångsrika svenska anfallet. De ryska hjälptrupperna fällde avgörandet. Adlercreutz hade satsat sin armés sista krafter och misslyckats. Nu återstod att så ordnat som möjligt avsluta striden och retirera.

Det är denna vändning som den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg beskriver i dikten ”Wilhelm von Schwerin” med orden: ”Det var, när Oravais’ blodiga dag till sorg gick opp. När segern själv blev ett nederlag, som bröt vårt hopp.”

När Adlercreutz förstod att anfallet misslyckats och striden var utsiktslös, beordrade han reträtt tillbaka till huvudställningen. Men det blev inte enkelt. I den villervalla som uppstod när den svenska armén drog sig bakåt blev enskilda soldater och hela kompanier avskurna. Många stupade för ryska bajonetter. Underlöjtnanten vid Upplands regemente, Carl Otto Mörner, fick sannolikt sina skador i detta skede, vilka skulle göra honom till invalid.

Han omringades av fiender och fick tre bajonettstick, var­av två i magen. Mörner fick så småningom tapperhetsmedalj och kom några år senare att spela en avgörande roll i historien som den så kallade ”kungamakaren”. Han var en av dem som starkt medverkade till att den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte accepterade att bli svensk tronföljare. En ny kortare svensk linje formerades i mörkret. Längst ut till vänster, där terrängen inte gav så mycket skydd, hamnade två kompanier ur Västmanlands regemente under befäl av fänriken Ljunggren.

Slaget var ännu inte avgjort när ryssarna inledde sin slutliga attack i skymningen. Klockan var nu omkring tio på kvällen. Den svenska armén var slutkörd. Ryssarna satte in ett anfall längs hela linjen. Hårdast träffades Ljunggrens kompanier på den svenska vänsterflanken. Som ensam officer skulle han hålla den svenska flanken med delar av bataljonen. De ryska påtryckningarna blev för mycket för den svenska linjen. Adlercreutz beordrade fullständig reträtt. I den förvirring som uppstod glömdes Ljunggren och hans kompanier bort. Genom natten och skogen lyckades han dock föra sina soldater i säkerhet och han belönades senare med en tapperhetsmedalj i guld för sina insatser.

Natten fylldes nu med ljuden av en armé på reträtt. Mörkret var totalt. De sårades klagande blandades med kuskarnas svordomar för att få sina hästar framåt. Trängseln på landsvägen var stor. En hungrig, slagen armé stapplade norrut i natten. Kvar på slagfältet låg omkring 1 600 döda soldater. Till detta kom hundratals sårade av vilka många dog av sina skador under de kommande dagarna.

Slaget vid Oravais var, när det gällde antalet stupade, det blodigaste under hela kriget. Det slutade i svenskt nederlag, men avgjorde inte hela kriget. Få slag har haft den betydelsen i historien. Avgörandet skedde tidigare och hade lika mycket att göra med resursbrist och underhållsproblem som felaktig stridstaktik.

Däremot var slaget det sista verkliga försöket att stoppa den ryska offensiven. Före årets slut hade Finland givits upp. Slaget vid Oravais den 14 september markerar nederlaget i Finland 1808.

Byborna flydde

Slaget rasade på Oravais kyrkobys ängsmarker. Bara några hundra meter därifrån bodde människor. Hur berördes de av striderna? De flesta ur civilbefolkningen hade hunnit sätta sig i säkerhet, men byn påverkades naturligtvis av det faktum att tusentals soldater dessa höstdagar 1808 befann sig i trakten. När slaget väl hade börjat kom många byggnader att bli förbandsplatser. Hundratals svårt sårade och döda samlades i husen. På fältet måste de stupade begravas.

Efter den svenska arméns reträtt krävde ryssarna inkvartering. Det som fanns kvar av tillhörigheter och mat försvann. Även om det inte var frågan om total plundring och skövling gjorde bönderna stora förluster. Gårdsägaren Matts Johans i Bertils hemman kunde fylla en hel boksida med förluster: 2-3 tunnor spannmål, ett ton hö, ett får, en päls, en bomullshalsduk, en kopparkittel, en skopa, en spinnrock, ett par kardor, två lås, två yxor, hundra kubikmeter gärdesgård och så vidare. Allt hade stulits av ryska soldater.

Kriget levandegörs av entusiaster

Oravais tillhör de bäst bevarade slagfälten i Finland. Från monumentet som restes för att uppmärksamma dem som dog går det att få en fullständig överblick över platsen där tusentals svenskar och ryssar drabbade samman. Runtomkring finns en rad platser och byggnader som inte bara berättar om slaget utan även ger en bild av livet i början på 1800-talet.

Ett rekonstruerat soldattorp ger besökaren en uppfattning om rote­soldatens vardag. Det unika Furirs­bostället innehåller utställningar och kafé. I Oravais finns även en internationellt erkänd uppvisningsgrupp, Österbottens regementes livkompani, som i tidsenliga uniformer med riktiga musköter visar hur stridens olika moment gick till. En del av medlemmarna i uppvisningsgruppen är ättlingar till soldater som deltog i slaget 1808.

I anslutning till 200-årsminnet av slaget kommer sammandrabbningen att rekonstrueras, med hjälp av hundratals statister från Ryssland, Sverige och Finland.

Linjärtaktiken dominerade

Vid tiden för Oravaisslaget var fortfarande den så kallade linjärtaktiken den förhärskande militära principen. Fienden skulle mötas på öppna fält. Det var eldgivningen i linjeformation som prioriterades. Grunden var att få så många musköter som möjligt att verka mot fienden.

Den viktigaste enheten var bataljonen, cirka 400–600 man. Den svenska armén formerade sin bataljon i två led, ryssarna i tre. Avgörande på slagfältet var sammanhållningen. En bataljon som kom i oordning och började vackla och där soldaterna kans­ke flydde var dömd till undergång. De riktigt stora förlusterna kom alltid när ordningen bröt samman. Därför handlade stridstaktiken mycket om psykologi. Till varje pris måste formationen hållas, oavsett om männen runt omkring stupade.

Befälens främsta uppgift var att se till att alla höll sin position. Närkamp med bajonetter och sablar var relativt sällsynt och undveks helst. Det var nämligen mycket svårt att kontrollera formeringen när soldaterna invecklades i strid man mot man.

Stora motgångar för Sverige krigsåret 1808

Februari
Den 21 februari går ryssarna över gränsen vid Kymmene älv.

Mars
Danmark förklarar krig mot Sverige. Sverige befinner sig nu i krig med Frankrike, Danmark och Ryssland. I Finland retirerar fältarmén mot Uleåborg och en stark garnison försvarar Sveaborg.

April
Svenska framgångar i norra Österbotten. En svensk motoffensiv under Johan August Sandels inleds i Savolax.

Maj
Sveaborg kapitulerar den 6 maj. Den svenska försvarsplanen går om intet. I Savolax återtas staden Kuopio.

Juni
Wilhelm Mauritz Klingspor inleder med den svenska huvudarmén en motoffensiv längs den bottniska kusten. Vid midsommar genomförs en misslyckad svensk landstignings­operation mot Vasa. Vasa plundras av ryssarna. I Sydösterbotten, Savolax och Karelen inleds bondegerillakrig som fortsätter hela sommaren. Vid Lemo udde nära Åbo genomförs en misslyckad svensk landstigningsoperation den 19 juni.

Juli
Gustav IV Adolf anländer till skärgårdsflottan den 4 juli. Därmed har krigsledningen börjat inse att större uppmärksamhet måste ges åt den östra fronten. Finska armén segrar mot ryssarna vid Lappo sydväst om Vasa den 14 juli. Segern kan inte utnyttjas utan den svenska armén blir stående i Sydösterbotten på grund av underhållsproblemen. Ryssarna får chans att återhämta sig och kan sända förstärkningar till Finland.

Augusti
Finska armén segrar vid Alavo den 17 augusti, men kriget vänder trots detta de närmaste dagarna. Vid Kartsula lider den svenska armén nederlag den 21 augusti.

September
Nya svenska nederlag vid Ruona/Salmi den 1 och 2 september. Den svenska armén måste retirera norrut för andra gången. Avgörande svenskt nederlag vid Oravais den 14 september. Två misslyckade landstigningsförsök vid Lokalax och Helsinge den 17 och 26 september. Stillestånd vid Lohteå den 29:e.

Oktober
Kriget fortsätter i slutet av oktober. Sandels segrar vid Virta bro den 29 oktober, men tvingas ändå retirera. Huvudarmén fortsätter sin reträtt.

November
Skärgårdsflottan seglar hem i höststormarna. Tusentals soldater dör av sjukdomar. Nytt stillestånd vid Olkijoki den 20 november. Finland ges upp.

December
Finska armén marscherar ut ur Finland. Många soldater dör under marschen.

Vidrigheter på slagfältet

På fälten och i skogen söder om Oravais vittnade hundratals lik dagarna efter slaget om den blodiga striden. Det gulnade gräset var dränkt i blod, och trasor av blodstänkta kläder låg utströdda tillsammans med patronpapper och utrustningsdetaljer.

En soldat ur Västmanlands regemente hade fått ena foten bortsliten av en kanonkula och den hade slungats en bra bit bort från kroppen. En annan soldat, klädd i blå uniform, låg framåtstupa. I tron att det var en av de egna vände några svenska soldater på honom för att se om han levde: "O jämmer! Tarmarna runno på marken ur den upprifna magen, och ändock andades mannen: det var en långskäggig kosack."

Trots bataljernas vidrigheter kan man konstatera att det flesta soldater som deltog i kriget 1808–09 dog av sjukdomar och inte i regelrätt strid. Man räknar med att en tredjedel av de svenska och finländska soldaterna stupade. Av dessa dog fyra femtedelar av sjukdom.

Martin Hårdstedt
Fil dr i historia vid Umeå universitet. 2006 utkom han med boken Finska kriget 1808–09 (Prisma).

Testa dina historiekunskaper i vår roliga frågesport ! »