Dina prenumerationsärenden sköter du enklast på nätet » 

Extramaterial till Populär Historia nr 7/09:

Under tusen år samlades järnålderns elit i skånska Uppåkra. Ceremonier och offerritualer genomfördes i den magnifika gästabudshallen, av vilken forskarna nu börjar få en ganska klar bild.

Klerken Adam av Bremen skrev på 1070-talet verket Historien om Hamburgerstiftet och dess biskopar. I den fjärde volymen skildrar han hednatemplet i Uppsala på följande sätt: ”Det är en byggnad prydd med guld i vilken avbildningar av Tor, Oden och Frej förvaras och till dessa frambäres offer. Runt templet löper en guldkedja. Vart nionde år offras nio varelser av manligt kön som hängs upp i en närbelägen trädlund. Nära templet växer ett mäktigt träd med vintergröna blad och där finns också en källa som bland annat används för människooffer.” Beskrivningen av templet är utan tvekan den mest citerade delen av Adams arbete.

Från 1500-talet och framåt kom templet i Uppsala att inta en viktig position i förhärligandet av det svenska folket och dess nation. Historikern Olof Rudbeck upphöjer det till hela forntidens mytiska centrum. Men med en spirande källkritisk historieskrivning kom Uppsala tempel att ifrågasättas.

Utgrävningarna vid och i Gamla Uppsala kyrka på 1920-talet förvandlade istället templet till en arkeologisk angelägenhet. I kyrkan påträffades färgningar efter några kraftiga stolpar som utgrävaren ansåg vara spåren efter templet. Dessa stolpspår som en del av tempelbyggnaden har senare kraftigt ifrågasatts. De kunde istället ha tillhört en byggnadsställning för kyrkbygget.

Under de senaste årtiondenas intensiva utgrävningsinsatser runt om i Skandinavien har inte någon byggnad motsvarande ett verkligt tempel påträffats. Små byggnader i storgårdsmiljöer med fynd av djurben och föremål kopplade till ritualer och ceremonier har tolkats som en form av kultbyggnader. I mossar runt om i Sydskandinavien har man hittat föremål av skilda slag, allt-ifrån hushållsredskap till praktfulla vapen. De är lämningar efter enkla människors anspråkslösa offerritualer, men också efter massnedläggelser av besegrade arméers hela utrustning. De flesta tillhörde äldre järnålder (500 f Kr–400 e Kr).

Utifrån undersökningar av offermossar och storgårdsmiljöer växte det fram en uppfattning om att den äldre järnålderns offerritualer utfördes utomhus, gärna i mossar. Liknande ritualer utfördes däremot inomhus under järnålderns yngre del. Vanligast var att ett centralt rum i mangårdsbyggnaden reserverades som blothall – verkliga tempelbyggnader tillhörde däremot sagornas värld.

Sedan 1996 har olika arkeologiska undersökningar genomförts vid byn Stora Uppåkra några kilometer söder om Lund i Skåne. Genom sökning med metalldetektor, utgrävningar och en rad analyser av olika fyndmaterial har en allt tydligare bild av bosättningen vuxit fram.

Bebyggelsen etablerades omkring 100-talet före vår tideräkning. Redan efter ett par århundraden har den varit Sydsveriges största bosättning och från omkring 400-talet e Kr kan vi tala om en stadsliknande bildning som täckte omkring fyrtio hektar mark. Fynden berättar om nära kontakt med Kontinentaleuropa på 400- och 500-talet. De långväga kontakterna minskade under perioden 600–800 men istället intensifierades produktionen av smycken och beslag för en lokal marknad. Från vikingatidens äldre del finns spår efter en handelsplats med fynd av bland annat vågar, vikter och så kallat bitsilver (smådelar av silversmycken eller mynt). Omkring år 1000, i samband med att Lund etablerades, började bosättningen minska och i slutet av samma århundrade återstod bara två bondbyar.

Uppåkra har haft en ledande roll som politiskt och ekonomiskt centrum för en betydande del av Skåne. Att den religiösa aspekten har varit betydelsefull framgår också av bland annat en statyett som troligen avbildar guden Oden. År 2001 inleddes en omfattande utgrävning av det område som, enligt vad metalldetektorfynden antydde, var centralt för den styrande gruppen. Här kunde dölja sig en storgård med alla de funktioner i form av hallbyggnad, stall, hantverkshus och andra anläggningar som tillhörde en storhövdings- eller kungafamiljs residens.

Med hjälp av maskiner avtäcktes en flera tusen kvadratmeter stor yta. Visst påträffades spår av flera hus, men de var starkt skadade av århundradens jordbruk. På ett ställe blottades ett hus som var ovanligt tydligt. Ett gult lergolv omgavs av mörkfärgningar – spåren efter väggrännor. Avbrott i rännorna visade att huset haft tre öppningar. I husets centrala del fanns spår efter de nedgrävda takbärande stolparna. Huset var inte stort, knappt 14 meter långt. En metalldetektorsökning över golvet gav ett kraftigt utslag. Det visade sig att man under golvet lagt ned en bägare i brons och silver med dekoration i guldfolie samt en glasskål. Båda föremålen är unika för Nordeuropa.

Fynden och den märkliga konstruktionen gav mersmak. Det visade sig nämligen att vad vi funnit var något av toppen på ett isberg. Hela sju olika stadier av huset gick att urskilja. Huset uppfördes på 200-talet e Kr och hade byggts om minst sex gånger till dess att det övergavs på 800-talet. Efter tre grävsäsonger framgick att de två par takbärande stolparna i mitten hade grävts ned till ett djup av två meter. De hade varit ungefär 70 centimeter i diameter. Lika stora stolpar hade stått i de fyra hörnen. En helt överdimensionerad utformning för ett så litet hus – ifall huset inte varit ovanligt högt. Då har man haft nytta av gavelstolparna för att stadga konstruktionen. Men varför detta lilla höghus?

”Beovulf” är en dikt som brukar dateras till 700-talets England. Här berättas om den nordiske hjälten Beovulf och hans kamp mot mer eller mindre mytiska väsen. I hjältedikten nämns den danske kungen Hrodgers hall, vars höjd tycks ha imponerat på besökare. Även Odins boning Valhall i gudarnas värld Asgård beskrivs som ovanligt hög. Stora och långa byggnader fanns på var och varannan storgård men höga byggnader har varit ovanliga. Det exklusiva med Uppåkrahuset styrktes av fynden, bland annat ett hundratal så kallade guldgubbar, små som ett halvt frimärke och stämplade på ett tunt guldbleck. Här syns män i lockigt hår och koltliknande dräkter, figurer med halsring och kvinnor som uppträder i konstfärdiga håruppsättningar. Ännu vet vi inte hur dessa gubbar använts. Möjligen har de klistrats fast på stolpar eller väggar i speciella hus. Detta överensstämmer väl med hur de påträffades i Uppåkra, nämligen i fyllningen till hålen för de takbärande stolparna.

Ett fynd, mindre än en centimeter stort, antyder att det använts märkliga föremål i byggnaden. Det är en liten skål fylld med små gulddroppar. De bästa motsvarigheterna till detta föremål är de små figurer som uppträder mellan ringarna på de välkända breda guldhalskragarna från folkvandringstid (400–550 e Kr). Kanske har en liten del från en sådan krage lossnat.Byggnadens form, liksom fynden, talar för att den haft en alldeles speciell användning. Bägaren och glasskålen antyder att man mött gäster med en välkomstskål. Med en skål beseglades även eder eller överenskommelser. Det råder heller inte någon tvekan om att aktiviteter av ceremoniell och rituell art har utförts i byggnaden. Den har använts vid speciella tillfällen då gäster har mottagits och stora fester ägt rum, sannolikt kombinerade med offerhandlingar.

De rituella handlingarna har inte bara utförts inomhus. Vid bortschaktning av matjorden söder om byggnaden framkom vapen, främst i form av spjut- och lansspetsar. Flertalet vapen var deforme­rade med spetsarna böjda eller vapnet för­vridet. Ett fynd i förgyllt brons med inläggning av silver är ytterst speciellt. Detta stycke har utgjort en ögonbrynsmarkering – det vill säga nedersta delen på en prakthjälm.

Även norr om byggnaden påträffades vapen, men också beslag från sköldar. Vapnen har sannolikt tillhört besegrade fiender. Innan de nedlades ”dödades” vapnen genom att man högg sönder och böjde dem. Totalt rör det sig om flera hundra spetsar. Den märkliga byggnaden i kombination med vapennedläggningarna markerar ett ceremoniellt betydelsefullt område inom den omfattande bebyggelsen vid Uppåkra. Här har ett hus byggts som med åren fick en allt större betydelse inom kultutövelsen. Det har varit föremål för flera ombyggnader, men endast mindre ändringar av den ursprungliga grundplanen har genomförts. Att det byggts om sju gånger kan bero på att man med vissa intervaller, beroende på för oss okända regler, beslöt att förnya konstruktionen. Ett hus med de bärande delarna nedgrävda i jorden har inte heller samma hållbarhet som ett trähus på stengrund.

Uppåkra skiljer sig i ett påtagligt avseende från övriga centralplatser i Sydskandinavien genom att den använts under så lång tid. Visst kan andra centralplatser uppvisa fynd med samma tidsspann som Uppåkra. Men till skillnad från de övriga är fynd och anläggningar här återkommande under hela den aktuella tiden. Genom århundradenas dramatiska händelseutveckling har centralplatsen vid Uppåkra stått opåverkad. Den förhållandevis begränsade ytan kan ha varit helt tillräcklig för en samlingslokal avsedd för de ledande i den samhällsordning som existerade under den äldre järnåldern.

Under yngre järnålder kan i vissa fall byggnadens begränsade yta ha varit till hinder då representanter samlades från de områden och platser över vilka Uppåkras ledning hade mer eller mindre kontroll. På andra platser byggdes istället stora hallbyggnader där en del av huset avsatts för ceremonier och riter. Men i Uppåkra fortsatte man likväl att använda och vidmakthålla byggnaden. Den blev ett vittnesbörd om platsens långvariga centrala funktion såväl sak­ralt som profant. Först efter mer än ett halvt årtusende övergavs byggnaden. Den hade blivit ett alltför omodernt uttryck för platsens styrande skikt.

Lars Larsson är professor i arkeologi vid Lunds universitet.

Testa dina historiekunskaper i vår roliga frågesport ! »