Dina prenumerationsärenden sköter du enklast på nätet » 

Extramaterial till Populär Historia nr 10/07:

Stockholm, 1818: Ett av de märkligare förloppen i svensk historia går mot sin fullbordan. Karl XIII är död och på den svenska tronen sitter en fransman – en ofrälse 55-årig före detta katolik med rötter i en mindre stad i Pyrenéerna. Förväntningarna på honom har varit enorma, ända sedan en enhällig riksdag år 1810 beslöt att utse honom till tronföljare. Det är via slagfältet Sveriges förlorade ära ska upprättas och många menar att Jean Baptiste Bernadotte, en av Napoleons marskalkar, är den rätte mannen för uppdraget. Men med Karl Johan växlade svensk utrikespolitik in på ett nytt och oväntat spår.

Text: Anna Larsdotter

Vid en middag för prästerskapet under den riksdag som valt den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronföljare lät ärkebiskop Jakob Axelsson Lindblom entusiastiskt utbringa ”den nye frälsarens skål”.

Felsägningen, som biskopen snabbt försökte bättra på genom tillägget ”Den gamle icke förglömmandes”, uttryckte på ett nästan komiskt vis de skyhöga förväntningar som ställdes på den nye kronprinsen.

Året var 1810 och Sverige var, enligt många, i lika eländigt skick som den åldrade kung Karl XIII som dag för dag blev allt skröpligare. (De första veckorna av sin regeringstid hade han tillbringat till sängs, tillfälligt förlamad av ett slaganfall. Därefter kom den ena hälsokrisen efter den andra.)

Hundra år av nederlag låg bakom den forna stormakten, alltifrån Poltava 1709 till det nyss genomlidna slaget i Oravais, efter vilket Sverige blivit av med en stor del av både landområde och befolkning. Utan Finland var Sverige ett lilleputtland som inte hade mycket att sätta emot Europas mäktiga. De fornstora dagarna var förbi; nu gällde anpassning snarare än initiativ.

Förutom förlusten av Finland, som för många svenskar var svår att svälja, tillkom en rad inrikespolitiska katastrofer som hade försatt nationen i ett utsatt läge och skapat oro bland befolkningen. Bara de två senaste decennierna hade landet upplevt såväl kungamord (Gustav III) som statskupp (avsättningen av Gustav IV Adolf), ett misstänkt förgiftningsfall av tronföljare (den danske prinsen Karl August) och en lynchning på öppen gata av en känd svensk hovman (Axel von Fersen).

Europa hade under samma tid befunnit sig i nästan ständigt krigstillstånd. Napoleon Bonapartes framgångar verkade aldrig ta slut, under några korta år hade han förvandlat större delen av kontinenten till en familjeangelägenhet med bröder och svågrar på var och varannan tron. Han jämfördes av många, inklusive sig själv, med Julius Caesar.

Sådant var läget den dag i augusti då riksdagsmännen i Örebro med acklamation beslöt att sätta en ofrälse, katolsk fransman utan venskkunskaper som tronföljare efter Karl XIII. Det var, för att utspela sig i det bördsmedvetna Sverige, egentligen ett makalöst beslut. Som alltid i historiska skeenden påverkade en rad omständigheter (se separat artikel sidan 19 om tronföljarvalet) som kanske kan ses som slumpartade. En del historiker menar att det var en tillfällighet att det var just Bernadotte som så småningom skulle ta plats på den svenska tronen – kronprinsen skulle egentligen lika gärna kunnat heta Masséna, de Beauharnais eller varför inte Macdonald. Men att det blev en fransk krigsherre, en av den exempellöst mäktige Napoleons marskalkar, var knappast någon slump.

För att förstå hur det gick till när ätten Bernadotte gjorde sitt intåg på den svenska scenen måste man börja nysta från två håll. Dels i revolutionsårens Frankrike, där ärvda privilegier som grund för samhällsavancemang effektivt sopats undan, dels i ett villrådigt Sverige, präglat av politisk oro och oklar tronföljd.

I Frankrike hade monarkin avskaffats den 21 september 1792. Europas överhet såg med stigande skräck på den revolutionära utvecklingen, där sådant som man i urminnes tider tagit för givet plötsligt, med giljotinens hjälp, försvann ner i en blodig avgrund.
Kungligheter fängslades och halshöggs, ofrälse gjorde karriär i det militära medan de aristokratiska officerarna skickades till giljotinen. Jakten på ”rojalisterna” skulle så småningom förvandla Frankrike till en polisstat.

Jean Baptiste Bernadotte, född i den pyreneiska staden Pau år 1763, tillhörde den skara män som ända till slutet skulle gynnas av revolutionen och dess effekter. En kombination av ärelystnad, militär duglighet, social kompetens och begåvning hjälpte honom att navigera bland revolutionens, skräckväldets och det efterföljande kejsardömets blindskär. Trots sin ofrälse härkomst skulle han ta sig längre än de flesta. Ändå – och detta är en viktig karakteristik av den blivande svenska kungen – tycktes han aldrig vara riktigt nöjd.
Som född i en lågborgerlig advokatfamilj skulle Jean Baptiste Bernadotte således aldrig blivit det han blev om det inte vore för den franska revolutionen. För Bernadotte, liksom för Napoleon Bonaparte, tedde sig folkets övertagande av makten som en praktisk kombination av snabb avancemangsmöjlighet och ädelt mål. Redan från början vädrade de morgonluft.

Enligt det förrevolutionära befordringssystemet krävdes det för sökande till en underlöjtnantstjänst fyra adliga anor. Men snart nog fick sådana bördsrestriktioner tas bort då giljotiner på högvarv gjort bristen på officerare akut. Världen stod plötsligt vidöppen för varje man som var beredd att göra kriget till sin karriär.

Bernadotte var duktig och omtyckt och avancerade snabbt. Redan då han blev fanjunkare satte han i ett brev till sin bror Jean huvudet på spiken då han skrev att ”denna befordran har jag dels mitt uppförande och dels mitt fosterland att tacka för”. På två år avancerade han sedan från underofficer till general. Den 3 mars 1797 fick han för första gången träffa Napoleon, den man som han därefter livet igenom skulle hysa en komplicerad hatkärlek till.

Medan Bernadotte var en omvittnat stilig man, 180 centimeter lång med mörka lockar, höknäsa och tillnamnet Belle-Jambes (”vackra ben”) var Napoleon Bonaparte mer än ett huvud kortare, med axellångt hår och nervösa rörelser. Rivaliteten dem emellan blev tidigt kännbar och Jean Baptiste skulle aldrig bli kvitt känslan av att alltid befinna sig ett steg efter den oberäknelige korsikanen.

Det är värt att notera hur rörande överens de båda revolutionsgeneralerna vid denna tid var om att monarkins tid, liksom kyrkans, var över i Europa. Framtiden tillhörde folket! Men snart nog fick övertygelsen filas av en smula när karriären krävde nya ställningstaganden.
År 1804 lät Napoleon, med påvens och Guds välsignelse, kröna sig till kejsare i Notre Dame. Nu skulle inte folket längre ropa Vive la Republique! utan Vive L’Empereur! Fjorton år efter ceremonin i Paris, då nyblivne marskalken Jean Baptiste fick äran att bära Napoleons halskedja på en liten sammetskudde, besteg han själv iklädd hermelinmantel den svenska tronen.

I mars 1809, samtidigt som Bernadotte ledde sina trupper i det som skulle bli hans sista fälttåg med den franska armén, avsattes i Sverige kung Gustav IV Adolf genom en statskupp, och hans ätt förklarades förlustig den svenska tronen. Kungens farbror, Karl (XIII), blev ny regent. Eftersom han saknade arvingar samtidigt som han var gammal och sjuklig, beslöts att en lämplig tronföljare skulle hämtas i Danmark.

Hertig Kristian August, som i Sverige fick byta ut Kristian mot Karl, omkom dock tämligen omedelbart under en militärparad. Rykten kom i svang att han blivit giftmördad och till syndabock utsågs Axel von Fersen, en känd hovman, tillika rikskansler, som tillhört den avsatte Gustav IV Adolfs innersta krets. Vid Karl Augusts begravningsprocession genom Stockholm misshandlades von Fersen till döds av den uppretade folkmassan.

Läget var prekärt. Inom officerskåren var inställningen klar över vad landet behövde: en stark man med omfattande erfarenheter från slagfältet som kunde stävja oroligheterna samtidigt som han förde en för Sverige gynnsam utrikespolitik. Det grundläggande syftet härmed var att återge Sverige något av dess forna, onekligen mer framskjutna, position. Meningarna var dock delade om hur det åderlåtna landet bäst skulle stärkas. Var det genom en union med Norge eller genom ett bryskt tillbakatagande av Finland från Ryssland?

Redan innan Karl August importerades från Danmark hade det diskuterats fram och tillbaka kring vilken stormakt man borde vända sig till för att vinna fördelar; många tyckte nu att Frankrike och någon av Napoleons marskalkar vore ett idealiskt val när det gällde att trygga successionen.

En av dem som entusiastiskt förordade Bernadotte var general Fabian Wrede, som efter att ha träffat marskalken i Paris i en rapport till utrikesstatsministern bekräftade att han för Jean Baptiste Bernadotte hyste ”en obegriplig högaktning, ej allenast som statsman och fältherre, men som dygdig och ädel man”.

Vidare fann Wrede honom vara en ”God man, god far, god vän, god förman /…/ älskad av allt som omger honom”. Hans goda förbindelser med Napoleon (som vid det här laget egentligen var ganska ansträngda) såg man som en trygghet. Nu kunde man kanske få hjälp av Frankrike att få tillbaka Finland?

Den 20 oktober 1810 knöts så trådarna mellan Napoleons Frankrike och det eftergustavianska Sverige ihop, då den före detta revolutionsgeneralen, 47-årige Jean Baptiste Bernadotte, i kanonslup anlöpte Helsingborgs hamn efter att ha antagit den lutherska läran på den danska sidan sundet. En folkmassa mötte honom med hurrarop och applåder.

Genom publicerade porträtt och otaliga hyllningsartiklar blev den nye kronprinsen snart känd bland allmänheten. Även om de flesta medborgare knappast var medvetna om alla de turer som föregått valet, verkade de nöjda med att en till synes duglig fältherre var på väg att äntra Sveriges tron. Napoleon själv tycktes inte ha några större förväntningar på sin forne marskalk. ”Han är en av dessa gamla jakobiner, vars huvud sitter bakvänt, och med det kommer man inte långt på en tron”, sa han vid ett möte med österrikaren furst Metternich. På ett sätt var han nöjd med att bli av med den motspänstige marskalken, på ett annat missunnade han sin rival denna oväntade framgång. Under tjugo års tid hade han resonerat med, irriterat sig över och utnyttjat ”den där tjurskallige béarnaisaren” som framgångsrikt lett många fältslag men också, enligt Napoleon, kommit försent till eller felbedömt flera avgöranden. Helt klart är att han – välgrundat – oroade sig för vad som skulle hända med Bernadottes lojalitet mot sitt gamla fosterland.

”Nåväl res, och låt våra öden gå mot sin fullbordan”, var enligt den svenske generaladjutanten Gustav Löwenhielm, Napoleons sista ord till Bernadotte.

I Sverige rådde från början en viss ängslan över Bernadottes, numera Karl Johans, revolutionära förflutna. Integick väl ränderna så lätt ur en gammal jakobin? De flesta väntade dock med spänd förväntan på vad den forne krigshjälten skulle göra åt ”den finländska frågan”.

Men de som gruvade sig för de revolutionära ränderna hade oroat sig i onödan. Någon omstörtare i ordets egentliga mening hade Karl Johan aldrig varit.

I Sverige fick han användning för de kunskaper han tillägnat sig genom de ambassadörs- och guvernörsuppdrag han haft parallellt med sin militära karriär. Med ålderns och ställningens rätt kunde han så småningom tillåta sig en viss bekvämlighet och blev dessutom känd för sitt temperamentsfulla humör som allt oftare tilläts slå ut i full blom. ”Opposition, det är konspiration” dundrade han när han blev motsagd – utbrotten ackompanjerades av excentriska vanor som att han gärna stannade i sängen fram emot eftermiddagen, där han tog viktiga politiska beslut halvliggande med gunstlingen och riksmarskalken Magnus Brahe sittande vid huvudgärden.

Nej, ironiskt nog var det varken som revolutionär eller fältherre Jean Baptiste Bernadotte skulle skriva in sig i den svenska historien. ”Frälsaren” var trött på krig och trött på Napoleon, vars stöd han behövde för att kunna ta tillbaka den östra rikshalvan. Att försöka återerövra Finland framstod för Karl Johan som allt för riskabelt, för att inte säga rent dumdristigt.

Eftersom han inte var belastad med svenskarnas traumatiska förhållande till Ryssland som ”arvfiende” kunde han tänka friare, men var samtidigt medveten om att en utrikespolitisk framgång var avgörande för att den entusiasm han mött vid ankomsten till Sverige inte skulle vändas i besvikelse.

Karl Johans bedömning av Sveriges utrikespolitiska möjligheter, som alltså gick tvärt emot den tongivande opinionen, resulterade i vad som brukar kallas ”1812 års politik”. Rent konkret innebar denna utrikespolitiska omläggning att Sverige istället för att söka konflikt med Ryssland tvärtom borde närma sig tsaren och söka dennes stöd för en union med Norge. En förening mellan Norge och Sverige skulle skapa den stabilitet i norra Europa som krävdes för en långvarig fred, ansåg Karl Johan.

På ett övergripande plan innebar nyordningen en svensk balansgång mellan de båda stormakterna England (väst) och Ryssland (öst), som sedan skulle vara kännetecknande för Sverige ända fram till 1989.

År 1812 betydde den dessutom ett brott mot dessas gemensamma fiende, Napoleon. När denne begav sig ut med sin jättearmé för att anfalla Ryssland – vilket var början till hans fall – fanns Sverige med i motståndarlaget. ”O Jean, det är således sant att du sällat dig till Frankrikes fiender!”, skriver Karl Johans hustru Desirée (Desideria) till sin man från Paris dit hon flytt undan det svenska vädret och det primitiva svenska hovlivet. ”Kan det vara möjligt, kan du förneka hela ditt förflutna liv, ditt fosterland – det land, där dina föräldrar vilar i sina gravar, där en gång din vagga stod?”

Jo, det var möjligt. Nu inleddes den senaste krigiska fasen i Sveriges historia, vilken helt och hållet avklarades under Karl Johans kronprinstid. Sedan Norge 1814 tving-ats in i unionen med Sverige kom Karl Johan att bedriva en målmedveten fredspolitik, vilket han 1831 uttryckte på följande sätt: ”Att bevara freden är nödvändigt för oss. Sedan sjutton år tillbaka åtnjuter vi fred och allt jag gör syftar till att behålla den.”

Det var ett uttalande som man med gott samvete skulle kunna lägga i munnen på vilken svensk politiker som helst som i Karl Johans efterföljd konfronterats med en konfliktfylld omvärld. Som den realpolitiker han visade sig vara lyckades han genom unionen på ett skickligt sätt återupprätta den svenska självkänslan samtidigt som han undvek att äventyra rikets säkerhet för fåfänga dagdrömmar om ett nytt ”Storsverige”.
Hans erfarenhet av att kombinera revolutionära principer om folkets suveränitet med ett konkret arbete som militär i despoten Napoleons tjänst var säkert inte ovidkommande för denna påtagligt realistiska omvärldsanalys.

”I Jean Baptiste Bernadotte fick Sverige för första gången i mannaminne en ansvarsfull, vuxen regent”, skriver kulturrådet Tapani Suominen i förordet till en antologi om effekterna av 1812 års politik. Men det finns också forskare som bedömer uppgörelsen mellan Karl Johan och tsar Alexander som en helt och hållet tillfällig överenskommelse. Ur detta perspektiv var mötet bara det första i raden av de utrikespolitiska girar som gått till historien som ”svensk neutralitetspolitik”.

Valet av Jean Baptiste Bernadotte visar hur man i Sverige vid det gustavianska enväldets slut fortfarande omhuldade den bräckliga teorin att vägen till nationens ära och framgång gick över slagfältet. Bernadottes nimbus av fältherre hjälpte honom till tronen, men det var i egenskap av realpolitiker och pragmatiker som han tog hem de största segrarna.
Samma år som Karl Johan dog, 1844, sjöng svenska folket för första gången de här välkända stroferna, skrivna av Richard Dybeck: ”Du tronar på minnen från fornstora dar/då ärat ditt namn flög över jorden”. I den svenska nationalsången luftas de resignerade känslor som man kände i Sverige efter förlusten av Finland. Skulle svenska hjältar aldrig mer stupa på den ryska stäppen eller på tyska åkrar?” Nej, det var bara att bita i det sura äpplet: ”jag vill leva jag vill dö i Norden”.

Anna Larsdotter ingår i redaktionen för Populär Historia.

Artikeln var publicerad i Populär Historia nr 1 2004

Testa dina historiekunskaper i vår roliga frågesport ! »