Den demokratiska traditionen i Schweiz går tillbaka till böndernas frihetskamp mot det habsburgska väldet på 1200-talet. Men den direktdemokrati med folkomröstningar som är landets kännetecken i dag stammar från förra seklet. Genom 1848 års författning grundlades det moderna Schweiz som en federation med starkt utvecklad direktdemokrati på kommunal, regional och nationell nivå.

Statsskicket utgörs av en kombination av representativa och direktdemokratiska element. De två kamrarna i Bernparlamentet – förbundsförsamlingen och ständerrådet – representerar väljarna respektive de 23 kantonerna.

Direktdemokratin utövas genom obligatorisk och fakultativ (valfri) folkomröstning. Om parlamentet i Bern vill ändra på författningen eller sluta viktiga statsfördrag är folkomröstning obligatorisk. Om schweizarna röstar ja eller nej blir beslutet därefter – förutsatt att även de flesta kantonerna röstar i samma riktning. När det gäller den fakultativa folkomröstningen, som infördes 1874, kan begäran om andra lagändringar framläggas om någon lyckas samla
50 000 röster för detta.

Men det är inte allt. År 1891 tillfördes något som heter folkinitiativ. Det betyder att 100 000 röstberättigade numera kan begära att en gällande bestämmelse i författningen ska ändras. Regering eller parlament brukar då framlägga ett motförslag. Bådadera underkastas sedan en folkomröstning. Men innan man fattar beslut i en författningsfråga räknas också kantonernas röster i ständerrådet.

På kantonal och kommunal nivå finns liknande och mera långtgående bestämmelser för direkt demokrati. De är oftast äldre än de nationella.

Sedan 1972 får alla schweiziska kvinnor delta i folkomröstningarna, antalet röstberättigade har alltså ökat betydligt.

Mellan 1900 och 1950 genomfördes knappt 100 nationella folkomröstningar. Mellan 1950 och 1988 uppgick de till drygt 200. Särskilt folkinitiativen har ökat. Samtidigt har röstdeltagandet minskat. Det tyder på viss trötthet bland de röstberättigade, trots att flera folkomröstningar brukar kombineras.

Kritikerna, inte minst i Schweiz, menar att folkomröstningsinstitutet utgör en broms mot angelägna sociala reformer och därigenom nödvändiga skattehöjningar på förbundsnivå. Dessutom skulle det gynna konservativa och isolationistiska – för att inte säga främlingsfientliga – stämningar. Men det är inte hela sanningen. Miljövänner, gräsrotsaktivister och vänsterfolk har under senare år alltmera använt sig av folkomröstningsinstitutet.

Också andra länder har mera utbyggda folkomröstningsinstitut än Sverige. I USA:s delstater är det praxis att tillägg (amendments) till författningarna måste underkastas omröstning. Detsamma gäller Italien och Frankrike. I Irland och Australien är folkomröstning obligatorisk för alla författningsändringar.

Folkomröstningskritikerna i Sverige har också pekat på att diktaturer gärna begagnar sig av manipulerade folkomröstningar för att ge sken av legalitet. De glömmer då att detsamma kan ske med parlamentariska val, vilket det finns färska exempel på. Dessutom störtades militärdiktaturen i Chile via flera folkomröstningar. Och i Schweiz skulle, som schweizarna gärna påpekar, en figur som Hitler inte haft en chans.

Folke Schimanski, Populär Historias redaktion