Svartahavsflottan besitter idag ungefär 400 fartyg, varav 45 är större stridsfartyg som delvis bestyckats med kärnvapenraketer. Dess operationsområde är inte bara Svarta havet utan också Medelhavet. Det landbaserade marinflyget får inte glömmas, det är frågan om det inte är betydelsefullare än själva flottan.

Sammantaget är faktiskt svartahavsflottan större än både franska och brittiska flottan. Det är inte småpotatis man bråkar om.

Flottan är främst baserad på Krimhalvön som sedan 1954 tillhört sovjetrepubliken Ukraina. Men den har också baser på ryskt och georgiskt område, eftersom inte bara Ukraina har svartahavshamnar. Men i fejden om svartahavsflottan tillgrips av både ryssar och ukrainare historiska argument, vilket gör flottans förflutna särskilt intressant.

Det anses att Peter den store är skaparen av svartahavsflottan. Men faktiskt har före honom ukrainska kosacker framgångsrikt fört sjöstrider på Svarta havet mot turkarna.

Peter hade först inte lika mycket framgång i sin kamp mot turkarna. Han försökte att landvägen erövra staden Azov från turkarna men misslyckades, då sjövägen stod öppen för fienden. Han lät då bygga en flotta på floden Don och nu kunde han erövra staden. Men så vände han sitt intresse mot Östersjön och svenskarna, och turkarna kunde återta Azov.

Bättre gick det för Katarina II, som genom militära medel tvingade sig till ett medgivande av turkarna att ryssarna fick inneha en svartahavsflotta.

Den verkliga triumfen över turkarna kom 1853, då en turkisk flotta förintades i ett större sjöslag. De turkiska sjöstridskrafterna var då klart underlägsna, och slaget beskrivs av en brittisk observatör med orden: “It was not war – it was massacre.”

Nu vaknade England och Frankrike som befarade att ryssarna skulle ta över den strategiska Bosporen. Så inleddes Krimkriget som dock inte kom att föras till sjöss utan till lands. Belägringen av Sevastopol kostade inte mindre än 400 000 soldaters liv, varav 300 000 ryska.

Ryssarna förlorade kriget och följden blev ett mycket ogynnsamt fördrag innebärande att Ryssland inte längre fick ha någon svartahavsflotta. Havet förklarades för internationellt vatten som endast civila fartyg fick trafikera. Men när Frankrike tappat sin prestige i fransk?tyska kriget 1871 bröt ryssarna traktaten och etablerade en marinbas i Sevastopol.

Under slutet av 1800?talet upprättades en ny rysk svartahavsflotta, men det gamla fördraget hindrade ändå denna flotta att passera Bosporen. Det var skälet till att ryssarna fick ta sin östersjöflotta runt halva jordklotet för att möta den japanska utmaningen 1905. Slaget vid Tsushima gick ju inte så bra och i kölvattnet på det olyckliga kriget blev det uppror i Ryssland. Detta drabbade svartahavsflottan, varav två fartyg erövrades av revolutionära soldater. Det ena var den ryktbara pansarkryssaren Potemkin.

Också tsardömets fall 1917 inverkade negativt på svartahavsflottan. Omkring 80 procent av besättningsmännen var ukrainare, och de tog aktivt del i den ukrainska frihetskampen. I juli hissades på flera krigsfartyg den nu så bekanta blågula fanan. I januari 1918 förklarade den nyvordna ukrainska republikens parlament sin suveränitet över de fartyg som ukrainska matroser ockuperat.

Efter åtskilliga turer, varvid Ukraina upphörde som självständig stat, besattes Krimhalvön av franska interventionstrupper, som faktiskt överförde svartahavsflottan till sin bas Bizerte i Tunisien. Några av skeppen infogades i den franska flottan medan andra såldes som skrot!

Först omkring ett decennium senare rustade sovjetmakten en ny svartahavsflotta. När tyskarna angrep Sovjet sommaren 1941, bestod den av minst 300 fartyg och över 600 flygplan. Då tyskarna till att börja med inte opererade i Svarta havet, sattes den in mot en flottenhet tillhörande det med Tyskland allierade Rumänien och tillfogade den ett hårt slag.

Nu kunde ryssarna försvara Sevastopol, men efter 250 dagars belägring marscherade tyskarna in i staden. Att staden kunde hålla stånd så länge var framför allt svartahavsmatrosernas förtjänst.

Efter andra världskriget blev svartahavsflottans viktigaste uppgift att möta den amerikanska utmaningen i Medelhavet. Under Sexdagarskriget seglade en stor sovjetflotta in i Medelhavet och under Oktoberkriget 1973 (Jom Kippur?kriget) företogs den största styrkedemonstrationen i den sovjetiska marinens efterkrigshistoria.

Men fortfarande var svartahavsflottans aktionsmöjligheter kringskurna av internationella avtal. 1936 slöts med sovjetiskt deltagande den så kallade Montreuxkonventionen som reglerar passagen genom det kritiska sundet vid Istambul. Vare sig ubåtar eller hangarfartyg tillåts passera sundet, medan svartahavsnationer får föra igenom andra slags krigsfartyg på villkor att Turkiet ges en veckas förhandsbesked. Den sovjetiska marinen lyckades dock kringgå bestämmelserna genom diverse finter, bl a genom att ombenämna hangarfartyg till “flygplansbärande kryssare”.