Tåglinjen East Coast Main Line, där passagerartåget ”The Flying Scotsman” går, är fortfarande i drift och ägs sedan 1996 av det brittiska bolaget Great North Eastern Railway (GNER). Tåget avgår dagligen från King’s Cross Station i London, klockan 10.00 på vardagar och 9.45 på lördag och söndag, och anländer till Waverley Station i Edinburgh fyra och en halv timme senare.

Redan i mitten av 1800-talet började delar av tåglinjen mellan London och Edinburgh byggas av ett flertal mindre privata tågbolag som ömsom samarbetade, ömsom konkurrerade med varandra. I början av 1860-talet gick tre bolag samman och bildade East Coast Joint Stock där de använde gemensamma tågsätt, det vill säga vagnar och lok.
I juni 1862 påbörjades persontrafik med expresståg mellan Edinburgh och London. Tågen, som i tidtabellen kallades Special Scotch Express, avgick dagligen klockan tio på förmiddagen från de båda stationerna. Den 627 kilometer långa resan tog drygt tio timmar, inklusive en halvtimmes lunchpaus i York.
I slutet av 1800-talet genomfördes ett par berömda tågtävlingar, som kom att gå till historien under namnet ”Race to the North”, vilket ledde till justeringar i tidtabellen. Resan kunde nu klaras av på 8,5 timmar. Samma år började bolaget erbjuda biljetter i tredje klass, vilket innebar att också mindre bemedlade kunde resa med tåget som sedan 1870-talet i folkmun kallades ”The Flying Scotsman”. Loket som användes var en Sterling 4-2-2 Single med smeknamnet eight-footer på grund av de två stora drivhjulen. Sifferserien kommer från ingenjören Frederick Methvan Whytes systematisering av ånglok, där den första siffran står för antalet odrivna främre hjul, andra siffran för antalet drivhjul och tredje siffran för antalet bakhjul.

Nästa större förändring kom 1900 då de gamla vagnarna byttes ut. De nya hade bättre komfort med bland annat toa­lett och uppvärmning, och det fanns specialbyggda restaurangvagnar. När passagerarna nu kunde äta ombord förkortades dessutom stoppet i York till 15 minuter.
Fram till 1923 omorganiserades den brittiska järnvägen och fyra stora bolag bildades varav London North Eastern Railway (LNER) tog över driften av linjen till Skottland. Som ett led i omorganiseringen fick förmiddagståget namnet ”The Flying Scotsman”, och ett specialbyggt lok med samma namn började användas. Loket Gresley 4-6-2 A1 1472 (senare A3 4472) byggdes i Doncaster och hade en specialbyggd tender, kolvagn, på åtta hjul, som var så stor att det fanns en korridor där personalen kunde gå. Detta tåg gjorde resan non-stop och reducerade tiden till 7 timmar och 20 minuter. Dessutom sattes ett hastighetsrekord när loket 1934 blev det första att gå 100 miles/h (160 km/h).
Servicen utökades efter hand och i mit­ten av 1930-talet fanns det hårfrisörer och cocktailbar ombord. Restaurangen sades vara en av landets bästa.

Gresley producerade även nästa lok, det strömlinjeformade 4-6-2 A4, som sedan 1938 har hastighetsrekordet för ånglok, 203 km/h, (dock inte på denna linje). Under 1950-talet ersattes ångloken med dieseldrivna Klass 55 Deltic, som var det kraftigaste diesellok som byggts i Storbritannien.
Efter 1991 elektrifierades linjen och numera är det Intercity 225 som drar det berömda tåget, vilket dessutom gett namn till en mängd pubar och restauranger runt om i världen.

Roine Wiklund
Historiker